Yoga – en ulv i gymnastikkläder

Som läkare och diakon är jag mycket brydd över att yoga är på intågande i sjukvården. Som patient söker man hjälp eller råd. Oaktat önskvärda avslappningseffekter och terapeutiska resultat, är sjukvården skyldig att informera om hela behandlingens effekter respektive biverkningar­ (oönskade effekter).

Hur många läkare eller psykologer frågar om vederbörande är kristen och informerar om att yoga och så kallad mindfulness är motsatsen till kristen tro och bön? Som kristna bejakar vi livet; det fullkomliga och eviga. Inte den tomhet yogan söker. Inte heller hyllar vi döden­ – ärofull eller ej, för dödens makter är besegrade. Vad vi strävar efter är det helade livet till kropp och själ.

Som läkare och diakon är jag naturligtvis för träning, avslappning och kroppskännedom. Hälsan blir bättre och sjukdomar mildare. Yoga är dock religiös praktik. Även om en yogaövning­ kan innebära en önskvärd kroppslig eller psykisk förändring är yoga inte harmlös. Det är som att inbilla sig att en vargvalp kan bli som en hund. I stället för stärkande hundpromenader blir man sedermera uppäten.

Om man invänder med ”känns det bra så är det bra”, eller­ att yoga kan liknas med ett slags sinnesstämning som saknar möjlighet till påverkan, riskerar man att falla ned i ett förrädiskt resonemang. Det är som att döma hunden efter håren – och gå vilse i varghägnet. Att blodtrycket sjunker av uttänjande avslappningsövningar förvånar ingen. Som diakon och läkare förstår jag dock att yoga är någonting annat än terapi för kroppen.

Man kan försöka bortförklara, eller i ett slags djärvhet hävda sig vara oberörd av yogans religiösa kraft, men den som skulle påstå att yoga inte är religion kan fråga vilken hindu eller buddhist som helst. Yoga är religion.

Genom meditation, till skillnad från kontemplation, gör man sig till medium – en förmedlare med andevärlden – och öppnar därmed sig själv för vad man inom hinduismen kallar gudar och vad man inom yogarörelser i USA och Europa kallar ”multidimensionella energivarelser”. Detta torde inte vara okomplicerat för en kristen människa.

Intresset för yoga vittnar om ett slags andlig törst hos människan. Den så kallade moderna människan misstar sig dock och försöker dricka sig otörstig på bräckt vatten i stället för friskt källvatten. Kanske för att man med blotta ögat inte kan avgöra skillnaden. Ungefär som att yoga ser ut som ett slags gymnastik.

Den förrädiska salthalten kommer dock successivt att korrumpera den kroppsliga balansen, likt yoga äventyrar den kristnes själsliga balans och relation med vår Herre.

Den som verkligen önskar förstå yoga bör använda sig av teologi och samtidigt vara ödmjuk inför att likt psyket kan påverka kroppen kan kroppsrörelser påverka själen.

En avtagande teologisk kunskap är förmodligen en avgörande orsak till missförstånd om och bagatelliserande av yoga.

Sjukvårdens patienter utgör självfallet inte ett missionsfält. Detta respekteras dock inte av dem inom sjukvården som förespråkar yoga.

Att yoga är religiös praktik förefaller man inte ens ha reflekterat över. Det har i varje fall inte tillsynsmyndigheten Inspektionen för vård och omsorg gjort. Man kanske tycker att det ser ut som ett slags gymnastik, men det är en ulv i gymnastikkläder.

Albertus Magnus Sterner,

diakon och läkare, Nordisk-katolska kyrkan i Stockholm