Höstens många #metoo-upprop har lärt oss att ingen arbetsplats är skonad från övergrepp eller sexuella trakasserier. Förra veckan rapporterades det kring den präst som haft sexuella kontakter med unga tjejer i Visby församling vilket återigen riktade ljus på Svenska kyrkan som arbetsplats och församlingarnas arbetsgivaransvar.
För Centerkvinnorna kommer Svenska kyrkan alltid att spela en särskild roll. I år är det sextio år sedan riksdagen beslutade att även kvinnor skulle få prästvigas. Märta Leijon, en av Centerkvinnornas grundare, var den som stack ut hakan och hävdade kvinnors rätt att prästvigas.
Mycket har hänt på jämställdhetsområdet sedan dess, både inom samhället men även inom Svenska kyrkan. Samtidigt finns det församlingar där tiden tycks stå stilla. Det finns fortfarande kvinnoprästmotståndare och församlingar som väljer bort kvinnor som präster. Och det finns uppenbarligen fortfarande församlingar där sexuella övergrepp tystats ned och gömts undan.
Svenska kyrkan är en stor arbetsgivare. Det ställer särskilda krav på ledarskap och tydliga organisationsstrukturer. I senaste kyrkovalet lyfte Centerkvinnorna fram vikten av att Svenska kyrkan proaktivt arbetar för jämställdhet samt strävar efter att vara en förebild i att förhindra mobbning och sexuella trakasserier.
I Svenska kyrkans egna riktlinjer för hantering av sexuella trakasserier och övergrepp framgår det att vid övergrepp som begåtts av representanter för kyrkan ska åtgärder vidtas i syfte att förhindra ytterligare övergrepp av förövaren, liksom att kyrkan i både ord och handling ska fördöma övergreppet och arbeta förebyggande.
Den präst som 2008 förgrep sig på två unga kvinnor ansökte själv om så kallad avkragning, men 2015 beslöt biskopen i Visby församling att ge honom kragen tillbaka. Mannen återfick förtroendet att vara verksam som präst och åter arbeta nära unga konfirmander, då i en annan församling. Efter påtryckningar från medier och föräldrar kom beskedet förra veckan att prästens nya församling beslutat att mannen trots allt inte ska få fortsatt förtroende att arbeta med konfirmander. Vi välkomnar beskedet. Men ställer oss frågande till varför det tagit så lång tid att göra rätt. Beslutet från 2015 borde rimligtvis strida mot Svenska kyrkans egna riktlinjer. Det seglivade uppvaknandet sänder dessutom en signal till de 1382 undertecknarna av uppropet #vardeljus att de inte har någon skyndsam förändring att vänta. Åtminstone inte utan mediala påtryckningar.
Centerkvinnorna vill att arbetsgivare ska kunna axla sitt ansvar skyndsamt och på djupet. Efter en skriftlig varning och en möjlighet att bättra sig, borde inte en arbetsgivare tvingas undersöka möjlighet till omplacering av en arbetstagare som trakasserar. En internutredning av trakasserier borde inte få ta mer än sex månader i anspråk. Förövare måste i mycket högre utsträckning kunna avskedas. I stället för omplacering borde då avsked vara nästa steg.
Tiden får inte stå still. Liksom Märta Lejon vill vi se jämställdhet på riktigt, så även inom kyrkan. Uppropet #vardeljus borde vara en lika stark signal till berörda församlingar som andra upprop varit gentemot sina respektive branscher. Förlåtelse i all ära, men det kan aldrig få överskugga arbetsgivarens ansvar och rättslig prövning.
Sofia Jarl, förbundsordförande Centerkvinnornas riksorganisation
