När abort kommer på tal är det ofta man får höra att "abort är ett etiskt dilemma", att "det är en svår fråga där man inte får vara svart-vit", eller att man "inte vill förbjuda men ha en nollvision när det gäller aborter". Inte sällan är det politiker med en kristen värdegrund såväl som kristna ledare som säger detta. Man vill inte ta moralisk ställning för abort. Men man vill inte heller ta en tydlig ställning mot fri abort.
Precis vad detta är ett uttryck för är svårt att säga. Kanske man helt enkelt inte satt sig in i frågan. Eller så står man mitt i spänningsfältet mellan en privat moral som fördömer medvetet dödande av oskyldiga människor och ett politiskt samhällsklimat som ser abort som en rättighet.
Kanske det känns som en omöjlig och allt för stark konflikt för att ta en entydig ställning. Kanske man bedömer att priset för politisk inkorrekthet i denna fråga är allt för högt.Jag hörde exempelvis en pastor säga att "vår evangelisation hotas av abortfrågan" (det vill säga av ett tydligt ställningstagande mot abort).
Man är också angelägen om att uttrycka någon form av förståelse för den problematik som oplanerat gravida kvinnor kan uppleva. Man vill inte framstå som fördömande.
Jag tror mig förstå allt detta. Samtidigt är det obegripligt för mig. Det är inte obegripligt att abortliberaler förnekar fostrets mänsklighet eller människovärde. Men när ledande kristna röster säger att det handlar om "två skyddsvärda individer" samtidigt som man säger att man inte vill ändra den lag som gör den ena av dessa individer helt skydds- och rättslös under de 22 första veckorna av sitt liv, då förstår jag inte hur man tänker.
För att illustrera varför jag finner det obegripligt kan man jämföra med andra människovärdesfrågor där hela samhället är enigt. Hur känns följande påstående: ”När det gäller slaveriet får man inte vara svart-vit”, ”Vi har en nollvision för slaveri, men förbud tror vi inte på”, ”Slaveriet är ett moraliskt dilemma”.
Eller ta kvinnomisshandel. Är det en svart-vit fråga? Ja! Är en nollvision tillräcklig? Nej! Är det ett etiskt dilemma? Nej! Kanske någon hävdar att abort skiljer sig från dessa frågeställningar. Ja, abortliberaler hävdar det.
Men alla som tror att människan blir till i och med befruktningen, alla som dessutom har den kristna tron att Gud formade oss redan i moderlivet, och alla som säger att det är två skyddsvärda individer, alla dessa måste svara på frågan om varför man accepterar en lag som gör värdefulla människor helt skyddslösa, när man aldrig skulle acceptera något sådant i andra människovärdesfrågor. Däri ligger obegripligheten!
Att abort (och andra människovärdesfrågor) kan utgöra ett dilemma är självklart. Men det är aldrig fråga om ett etiskt eller moraliskt dilemma. Här är inte moralen ambivalent och går inte i båda riktningarna. Det finns inga moraliska skäl för slaveri eller kvinnomisshandel. Moralen tar ställning mot dessa saker. Det är andra krafter som kan ligga bakom att man beskriver något av detta som ett dilemma.
Bakom slaveri kan det ligga ett ekonomiskt dilemma ("hur ska vi få tillräckligt med billig arbetskraft till bomullsfälten?") eller ett psykologiskt dilemma hos den våldsamme mannen ("jag älskar henne men blir rasande arg på henne").
Men den som inte har slavar, eller den man som inte slår, lider knappast av samvetskval för att de inte gjorde något av detta. Moralen tar entydigt ställning i dessa människovärdesfrågor. Och tror man att abortfrågan involverar två skyddsvärda individer, och där abort dödar den ena, så måste man våga säga som det är.
Då måste man våga gå emot tidsandan, trotsa sin människofruktan och stå upp för människovärdet. Annars ska man sluta tala om "två skyddsvärda individer". Här står valet mellan att vara konsekvent eller att hyckla. För ibland är verkligenheten svart-vit.
Mats Selander, ordförande för MRO-Människorätt för ofödda, talesperson för Kristna Värdepartiet och doktorand i etik med fokus på abort och dygd.
