Jag anser att något har gått snett i vårt land när det gäller inställningen till abort. I Sverige görs ungefär 36 000 aborter per år av cirka 175 000 kända graviditeter. Mer än var femte slutar alltså med abort.
Ett vanligt argument för abort är att kvinnan måste få bestämma över sin kropp. Det brukar grunda sig på antagandet att fostret inte ännu är ett barn. En viktig fråga är därför om fostret är ett liv eller inte, vilket abortförespråkare brukar mena att det inte är.
Hur som helst växer fostret och om vi spolar fram i tiden, till exempel fem år, så är han/hon en fyraåring. Oberoende av när vi säger att livet börjar innebär en abort att bringa död till den individen. Utan abort kommer vi att ha en levande fyraåring. Med abort har vi ingen fyraåring. Det är liv eller död för det barnet, oavsett när vi anser att livet börjar.
Vissa menar att smärta har en avgörande roll i frågan. Ifall barnet inte ännu kan känna smärta anser de att det är okej att göra abort. Men att säga att faktumet att barnet inte känner smärta är ett legitimt skäl för att döda det, kan jämföras med att säga att det är godkänt att döda en fyraåring med en överdos av sömntabletter, så länge det är smärtfritt.
Och samma koncept går att tillämpa på en person med vilken ålder som helst. Så argumentet om smärtfri död håller inte.
Dessutom finns det ett starkt argument mot abort som kommer från kvinnans perspektiv.
I Sverige är det ganska tyst angående de negativa konsekvenserna för kvinnan, trots att de är helt verkliga. Enligt en studie av läkaren Anne Speckhard i USA, rapporterade 85 procent av kvinnorna som gjort abort, att de blev överraskade över den intensiva känsloreaktion aborten medförde.
De olika reaktionerna som rapporterades innehöll känsla av obehag runt barn, känsla av mindervärde, skuld, ilska, depression, sorg, högre alkoholintag, gråt, kommunikationssvårigheter och självmordstankar. Abort är inte en medicinsk lösning på ett problem. Det är i sig själv ett allvarligt och traumatiserande problem.
Abort borde inte ses som ett alternativ, framför allt grundat på att det släcker ut ett liv men också eftersom det ger hög risk för själsligt och psykiskt lidande för kvinnan.
Vi kan inte fortsätta att i denna allvarliga fråga endast debattera på en intellektuell nivå om när livet börjar.
Vi får inte blunda för konsekvenserna och resultatet av den massabortering som sker, utan måste våga se sanningen i vitögat. I Sverige saknas i dag ungefär 36 000 tvååringar, 36 000 treåringar och 36 000 fyraåringar etcetera.
Skulle inte några aborter ha gjorts, skulle det vara fruktansvärt att avrätta de barnen nu (även om det var en smärtfri död). Om det så bara var en person som fattades skulle det vara en för mycket, men nu handlar det om hundratusentals.
Gabriel Boström
