Jag har precis som Åke Bonnier (Dagen 18 mars) med intresse följt debatten om huruvida kristna och muslimer tillber samma Gud. Under mina många år som pastor i Malmö fick jag vara med om att leda människor med många olika bakgrunder till tro på Jesus Kristus, bland annat döpte församlingen jag arbetade i ett hundratal vuxna personer med muslimsk bakgrund som hade kommit till tro på Jesus.
Deras berättelser är väldigt olika, precis som de med en sekulär svensk bakgrund som kommer till tro. Ibland uttrycker man sig som att man äntligen har lärt känna den Gud som man alltid har trott på och ibland uttrycker man sig som att den gudsbild man tidigare hade var så förvrängd att man under befrielsebön fick avsäga sig onda makter. Och sedan finns hela spektrat däremellan.
Läs mer: Svenska präster: ”Kristna och muslimer har samma Gud”
Frågan om vilken Gud som varje enskild muslim tillber är därför inte så enkel. Men Islam som religion och Koranen som text är klart antikristen och förnekar den kristna trons absoluta centrum.
När det gäller det judiska Gamla testamentet förkunnar det profetiskt om Jesus som Messias och Nya testamentet (NT) fullbordar den uppenbarelsen. Det är stor skillnad i jämförelse med Koranen som 600 år efter Kristus önskar förbannelse över den som tror att Jesus är Guds son (Sura 9:30). Men juden behöver givetvis precis som oss alla omvända sig och sätta sitt hopp till Jesus Kristus för sin frälsning (Romarbrevet 3).
Det är glädjande att Åke Bonnier tror att ”Jesus de facto uppstod från de döda” men i övrigt blir jag frågande över att han i några meningar suddar ut det missionsuppdrag som Gud gett oss. Uppdraget att förkunna evangeliet för alla folkslag är ingen liten perifer sak i Bibeln utan kommer till oss i mängder av texter och sammanhang.
Att vara en sann kyrka är att vara apostolisk, det vill säga en kyrka som till sitt väsen är sänd (apostolos) och som är en del av Guds mission (missio dei) i den här världen.
Vi som är Guds kyrka i dag är en del av den kärleksrörelse från himlen som började med "så älskade Gud hela världen att han sände sin ende son" (Joh 3:16). Varför gjorde han det? Varför går vi nu in i en påskvecka där vi i bön vandrar med Jesus genom mörker, lidande, död och uppståndelse? Svaret som Bibeln ger är att människan utan Kristus inte är på väg till himlen, till Gud – vi är alla tvärtom, i oss själva, på väg bort, förlorade.
Påskens goda nyheter är att Jesus dör för hela världens synd och bortvändhet från Gud och uppstår från de döda för vår räddning och att i hans namn erbjuds nu detta evangelium för alla som vill ta emot.
Läs mer: Kyrkoherden: Bra att så många är kritiska
Denna frälsning tar vi emot av nåd, utan förtjänst, genom att vända oss bort från synd och mörker och till Gud och förtrösta på Jesus och hans död och uppståndelse. Detta är påskens evangelium, och dessutom helt i linje med Svenska kyrkans bekännelseskrifter, så långt jag kan förstå. Att inte göra allt för att alla människor ska få möjlighet att höra och ta emot detta evangelium är enligt min mening detsamma som att förminska påsken och det Jesus gjort för oss.
Åke Bonnier suddar ut allas behov av frälsning genom tro på Jesus genom att hänvisa till vetenskapen. Jag vet inte på vilka vetenskapliga grunder han själv väljer att tro på Jesu uppståndelse men inte på Jesu exklusiva anspråk eller kyrkans missionsuppdrag? Jag menar att de senaste decenniernas historisk-grammatiska forskning och arkeologisk fynd gällande NT:s texter bekräftar deras historiska tillförlitlighet. Bibelns texter kan sägas vara ”Guds ord genom människors ord i historien”.
Att vi människor har fått vara med – att Gud har låtit våra personligheter och historiska och kulturella kontexter vara bärare av Guds levande ord – är ingen ursäkt för att behandla Bibeln som ett smörgåsbord och välja det som passar. Vi måste orka göra jobbet att tolka dessa texter troget urkunden men in i vår tid och våra liv.
I det arbetet tycker jag att Lausannedeklarationen och Manilamanifestet (som bland annat tidningen Dagen har som teologisk och ideologisk grund) tillsammans med Kapstadsöverenskommelsen på ett utmärkt sätt hjälper oss evangeliskt kristna att utkristallisera vår tro.
Lausannedeklarationens artiklar om Bibelns auktoritet och kraft, Kristi unika ställning och universalitet, uppdragets brådska samt Kristi återkomst har stark bäring på samtalet i de frågor som nu diskuteras (läs gärna dessa dokument på www.lausanne.org).
Även jag tror, i likhet med Åke Bonnier, att Gud finns och verkar överallt på denna jord, han är förstås inte begränsad till våra kyrkor eller mänskliga ramar. Likaså tror jag på religionsdialog för ökad förståelse och för att lära av varandra så att vi tillsammans kan verka för ett gott samhälle.
Men jag tror samtidigt på att vi ska utföra det missionsuppdrag som Jesus gav oss men som Åke Bonnier tycks mena är så stort och svårt att vi ska ge upp. Jag undrar vad de elva enkla outbildade lärjungarna tänker om det när de blickar ner från sin himmel? I Matteus kapitel 28 gav Jesus dessa elva lärjungar befallningen att gå ut och göra alla folkslag till lärjungar. Det står att några av dem tvivlade, men Jesus försäkrade att han kommer vara med dem varje dag intill tidens slut. Resten är historia – på 300 år växte denna rörelse till 25 miljoner lärjungar. Vi har samma Herre, samma Ande och samma uppdrag i dag!
Daniel Norburg, missionsdirektor Evangeliska frikyrkan
