Land skall med lag byggas, har vi lärt oss. Men kyrkan då? Kyrkan borde rimligtvis "med tro byggas". Varför lägger statsminister Stefan Löven sig i vad Svenska kyrkans präster ska tro och predika? Vad har partipolitiken i kyrkan att göra? Varför fick inte Socialdemokraterna frågan från journalister om detta?
Varför fick inte Centerns representanter, eller Annie Lööf, stå till svars för att de legitimerar Sverigedemokraternas satsning på kyrkopolitiken? Varför reagerade ingen reporter på att Jesus inte var omnämnd i Socialdemokraternas kyrkopolitiska program?
Har inte journalisterna kunskap alls om skillnaden mellan politiska ideologier och teologi? Varför lyftes inte en enda tung och viktig teologisk fråga, från tidigare kyrkomötesdebatter, när kyrkovalet diskuterades i massmedierna? Hur kan man undgå att fråga vad som händer med ett trossamfund utan tro?
Frågorna i eftervalsreflektionen tar aldrig slut.
I vårt sekulära samhälle ses det som naturligt att tron inte ska ha någon plats i politiken. Det som då är mest förvånande är att partipolitiken infiltrerar det trossamfund som verkligen har en åtskillnad mellan det andliga och det världsliga. En bekännande kristen ser skiljelinjen mellan politik och religion och ser ett värde i att den upprätthålls.
Svenska kyrkan i dag är egentligen att se som varken ett regelrätt trossamfund eller en politisk organisation och detta kommer att få negativa konsekvenser i framtiden. Det skapar förvirring, missförstånd och handlingsförlamning. Både inom och utom kyrkan.
Sverige har, på olika sätt, historiskt präglats av kristna värden och ideal. Vårt kristna arv visar sig i konst och litteratur. Det har påverkat vår människosyn och vår lagstiftning. Tankar om nåd, försoning och upprättelse har legat till grund för vår rättsstat.
Kristen lära bygger på förlåtelse, inte hämnd. Det kristna budskapet har burit, inte förhindrat, utvecklingen av vårt västerländska samhälle. Vi har ett kors i fanan som visar detta faktum.
Hur länge till anses det relevant och befogat i ett sekulärt samhälle? Kommer en kyrka, som själv redan tvekar att bära sitt kors, att anpassa sig efter en politisk omskrivning av historien?
Vi välkomnar nu många nya medmänniskor, som har ett helt annat förhållande till sin tro och religion. De kommer från länder där statsskicket rakt igenom styrs av religionen. Att visa sin tro genom klädsel är naturligt och många varken kan eller vill avstå från detta.
De kommer till ett land där tro anses vara en privatsak och det offentliga rummet ska fredas från tro och vara sekulärt. Naturligtvis blir det krockar. Diskussionen om var religionsfrihetens gräns går är naturlig.
Våra styrande partipolitiker, särskilt Socialdemokraterna, som inte har respekt för trosbekännelsen ens i Svenska kyrkan, är inte kapabla att se vägar och lösningar på detta problem.
Politikerna har utarmat Svenska kyrkans möjlighet att vara en stark samtalspartner med andra religiösa samfund, eftersom de sekulariserat henne inifrån. Samtidigt som nya starka religioner vinner mark i Sverige, har vi politiker som snart inte klarar av att upprätthålla en sekulär stat eftersom de inte själva kan eller vill skilja på religion och politik.
S och C har verkligen, utan att ifrågasättas, krattat manegen för SD, genom att framhärda i sin rätt att styra Svenska kyrkan partipolitiskt. Tro kan du göra i kyrkan – uppenbarligen inte längre i Svenska kyrkan, som nu utvecklats till ett slagfält för kommande politisk kraftmätning.
Kyrkovalet är över men det politiska kriget har bara börjat. Det blir en strid på helig mark, men ingen av sidorna slåss för Guds skull. Det är tragiskt.
Det är hög tid att samla de krafter som vill återge kyrkan en reell betydelse som kristet samfund, buret av tro på det evangelium som Jesus Kristus gett uppdrag att missionera om.
När biskopar, präster och kyrkomötet står upp för kristen bekännelse, i stället för dagsaktuell föränderlig och flyktig politisk påverkan, blir Svenska kyrkan trovärdig och ger det kristna budskapet en självklar plats i Sverige.
När tro möter tro i respekt, finns större möjlighet för förståelse och tolerans.
Svenska kyrkan måste vila på en stabil kristen teologisk grund och ha modet att vara den bärare av det eviga evangelium, som politiken kan behöva konsultera när den ska navigera i Sveriges framtid av nya religiösa landskap.
Historien försvinner inte och tron kan aldrig lagstiftas bort. Det kommer framtiden att visa.
Ann Lång,
Frimodig kyrka, Lunds stift
