Ärkebiskopen har vinnlagt sig om att svara utförligt på mina frågor om sina ensidiga ställningstaganden mot Israel. För det är jag tacksam. Ärkebiskopen hade i sitt svar kunnat välja att nyansera bilden av sin ensidiga israelfientlighet. På flera punkter skulle hon behövt vara tydlig, men är i stället vag och motsägelsefull. Ett klart avståndstagande från Hamas och andra terrorgruppers agerande i Gaza och mot Israel formulerar hon inte. Ärkebiskopen kan knappast vara okunnig om den Amnestyrapport (2015) som redovisar Hamas krigsbrott. Inte heller benämner hon att den islamistiska förföljelsen av kristna i de palestinska områdena ökat dramatiskt de senaste åren. Att med en mening beskriva förtrycket av palestinier i arabvärlden, skulle även det ha gett hennes svar en glimt av nyans.
För att en demokratisk utveckling ska ske måste de palestinska regimerna avskaffa tortyr, ta avstånd från terrorism, erkänna staten Israels rätt att existera, införa religionsfrihet och pressfrihet, utveckla ett rättssystem, stävja rasism samt arbeta mot korruption, skrev Europarådets parlamentariska församling 2011. Likaså uppmärksammar de kvinnornas brist på fri- och rättigheter.
I ärkebiskopens text saknas insikt om att Israels befolkning lever under dagliga hot från raketattacker och terror. För att ge skydd är lekplatser och busshållsplatser förstärkta. Hamas förstör gränsövergångar, så att förnödenheter inte kan komma in till den egna hårt pressade befolkningen, och konstruerar tunnlar in i Israel av betong som skulle använts till bostäder.
Hur Israel ska skydda sin befolkning mot terror när Hamas och andra grupper vill storma gränsen svarar inte ärkebiskopen på. Motsägelsefullt blir det när hon å ena sidan talar om Israels rätt att försvara sig och å den andra ger Israel all skuld för våldet. Ärkebiskopen hävdar att de dödade i huvudsak var fredliga demonstranter. Hamas deklarerar att de sänt ut huvuddelen av dem.
Läs också: Antje Jackelén: Svenska kyrkan står upp för Israels rättigheter och skyldigheter
Ärkebiskopens svar består tyvärr av pamflettartade påståenden om vad som händer i regionen och om historiken. Att svepande hänvisa till folkrätten eller till FN, där israelfientliga regimer i regionen massproducerar resolutioner och protester mot Israel, är substanslöst. Om man hänvisar till uttalanden utformade av exempelvis Pakistan eller Kuwait, behöver man samtidigt reflektera över dessa länders grundläggande synsätt för att framstå som trovärdig.
Bland palestinier existerar en stor trötthet på Hamas och andra terrorgrupper. Det är palestinier som uttryckt förtvivlan över att barn tas till gränsen. För mig är det svårbegripligt att ärkebiskopen inte lyfter fram de rösterna. Ärkebiskopen säger sig lyssna på systerkyrkor i regionen. Deras budskap om totalbojkotter av Israel, om att Israel är den ondskefullaste ockupationsmakten i världen och legitimering av terror genom att kalla det motstånd för en rättmätig sak, är välkända.
Ärkebiskopen vet att material de sprider, exempelvis Kairos-dokumentet (ett dokument som delats ut till hela kyrkomötet), och som Svenska kyrkans kyrkokansli ägnat stora resurser åt att föra ut, innehåller ersättningsteologi, uppmanar till totalbojkotter av Israel, legitimerar terrorism och använder antisemitiska retoriska figurer. Ändå väljer ärkebiskopen att förfäkta Kairos Palestina nätverkets idéer. Varje år betalar Svenska kyrkan för nätverkets sommarläger, där den antisemitiska bojkottrörelsen BDS för ut sin propaganda till svenskkyrkligt engagerade. Svenska kyrkans etablissemang sjunger alltså högt med i en kör som ropar ut att judarna inte har någon teologisk och historisk hemvist i Israel.
Kyrkans officiellt utsända i Israel och Palestina är tidigare ledamot i Palestinagruppernas styrelse och för i sociala medier ut skarpa budskap mot Israel. Sedan flera år tillbaka präglas Svenska teologiska institutet i Jerusalem av samma politiska inriktning. Denna ensidighet dominerar policytjänstemännens arbete på kyrkokansliet. Vi som kan avkoda budskapen vet att det inte handlar om att lyssna på förtvivlade trossyskon, utan om israelfientlig realpolitik.
Den brittiske professorn Alan Johnson beskriver hur västerländsk vänster demoniserar Israel och bidrar till polarisering genom att måla upp entydiga offer och förövare i konflikten. Om man aldrig tar i beaktande varför Israel agerar som de gör, exempelvis svarar på våld eller raketattacker som utövas av fientliga grupper och länder i regionen, blir bilden förvriden och Israel entydigt ond. Alan Johnson, som själv tillhör vänsterrörelsen, menar att vänstern har ett ansvar att nyansera budskapet och släppa den negativa fixeringen vid Israel.
I stället för att uppmärksamma självständighetsdagen proklamerade ärkebiskopen ensidigt ett aktivistiskt palestinskt budskap om att staten Israels bildande var "katastrofen". Att 800 000 judar fördrevs från sina tidigare hem i länderna i regionen under senare hälften av 1900-talet förbigår hon med tystnad. Ärkebiskopen hade behövt vara glasklar huruvida alla palestinier har en evig rätt till återvändande. Blir det verklighet kommer inte Israel längre att existera, det kan inte ärkebiskopen vara omedveten om.
Annika Borg, teologie doktor, skribent och präst i Svenska kyrkan
Läs också: Öppet brev till ärkebiskopen: Kyrkans terrorstöd är en skam
