I två debattartiklar (16 maj och 26 maj) har fyra debattörer från Svenska apologetik-sällskapet lyft fram apologetiken som avgörande för kristen tros framtid i Sverige. De väljer att göra detta på ett ganska provokativt sätt där de väljer att relativisera det personliga vittnesbördets roll när det kommer till att föra människor till tro.
De skriver: "Hur många har egentligen blivit kristna av redogörelser av personliga gudsmöten? Alldeles för få, menar vi, eftersom det är din upplevelse som lyssnaren inte kan ta objektiv ställning till."
Och dessutom kommer debattörerna med påståendet att frikyrkan ger: ”oproportionerligt stort utrymme åt att undervisa om bön, evangelisation och lärjungaskap”. Då de i stället borde lära medlemmar att försvara sin tro.
Hur ska då tron försvaras enligt författarna? Jo, genom naturlig teologi.
Naturlig teologi handlar i korthet om att försöka förklara att det finns en Gud och hurdan denna Gud är utan att hänvisa till Bibeln eller uppenbarelsen. I stället används resonemang om den här världen som både troende och ateister delar.
Naturlig teologi har ofta i teologihistorien setts som ett förled till att kunna prata om Guds uppenbarelse i Jesus Kristus. Det är ett sätt att skapa en gemensam utgångspunkt.
Men på sista tiden har naturlig teologi haft svårt att hävda sig. Det finns mycket bråk i samhället om vad som ens är naturligt. Filtreras inte allt genom språk, kultur och ens nätverk av relationer? Vem kan i så fall ställa sig utanför detta för att berätta om vad som är naturligt?
Det verkar förutsätta att en person kan klättra ut från sitt sammanhang och blicka ut på världen fördomsfritt. Vilket ifrågasätts av många, med rätta.
Förledet verkar alltså inte så självklart längre. Det har lett många kristna tänkare till att lyfta upp det personliga vittnesbördet som viktigt (till exempel Charles Taylor). Det är genom heliga liv och vittnesbörd om att Jesus är på riktigt som Gud blir synlig i en värld som inte längre förmår se honom i skapelsen.
När vi läser Bibeln ser vi genast se att den ger väldigt få gudsbevis men däremot överöser med vittnesbörd, om att Israel kunde lite på sin Gud, om att Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Detta verkar alltså vara det primära sättet som Gud förmedlar sig till oss.
Johannesevangliet avslutas med orden: "Det är den lärjungen Johannes som vittnar om allt detta och har skrivit ner det, och vi vet att hans vittnesbörd är sant."
Själva grunden för tron bygger inte på bevis, utan på vittnesbörd. Vittnesbördet som Johannes för vidare till sina lärjungar, som sedan för det vidare till oss – det är detta tron bygger på. Kvinnornas berättelse om den uppståndne Jesus – det är detta som är starten på en lång kedja som dras fram genom historien där varje länk förkunnar: ”Han är uppstånden!”
Och det är i slutet av denna kedja som ditt personliga vittnesbörd kommer in. Det är ett fortsatt rop om att Jesus är uppstånden, oavsett hur bristfälligt det kan verka för dig själv och andra.
Debattörerna har rätt i att det inte räcker med subjektiva känslor. Församlingen är Kristi kropp, det sättet som Jesus visar sig själv i världen. Det är kedjan genom historien.
För att Kristi kropp ska bli synlig i ett samhälle som inte kan se honom i skapelsen så krävs heliga liv – liv som pekar bortom sig själva och mot Guds rike. Och det är därför som det är oerhört viktigt med ”bön, evangelisation och lärjungaskap”.
För att världen ska kunna tro att Jesus är Herre måste det finnas ett folk som lever som om det vore sant att han är det. Det måste finnas en kropp som påminner om Jesus när han gick omkring i Nasaret. För att världen ska kunna tro måste alltså Jesus ta form mitt ibland oss – i det att vi lever efter Bergspredikan, är ödmjuka, ger oss själva för andra och delar det glada vittnesbördet.
Detta gör Jesus synlig och påståendet att han härskar i evigheters evighet troligt, för världen kan då tydligt se att det finns ett folk som Kristus faktiskt härskar över. En plats där ett nytt liv glimtar.
Jag skulle vilja hävda att det är detta som är den bästa, och den mest bibliska apologetiken. Genomgående i Nya testamentet uppmanas vi att leva heligt, Jesuslikt, just för att det är detta som förmår världen att tro.
När de ser att människor lever på ett nytt sätt lockar det till att omvärdera hela sättet att uppfatta världen, och världen kan ses med nya ögon. Jag tror detta är vägen för kyrkan.
Anton Johnsson, teologistudent, anställd i Ryttargårdskyrkan, Linköping, från hösten 2017
