Är Svenska kyrkan inte kristen längre, undrar Marcus Birro. Artikeln slutar med frågan: "Är det ingen som upplever det som tämligen alarmerande?" Och självklart vore det sannerligen alarmerande om Svenska kyrkan inte vore kristen längre. Dessbättre är det inte så.
Läs mer: Marcus Birro: Är Svenska kyrkan inte kristen längre?
Birro bygger på en krönika av Maria Schottenius i Dagens Nyheter (den 25 mars) där hon utifrån en radioandakt drar slutsatsen att religion förminskas till etik när predikningar talar om att ”låta undren ske i det egna hjärtat”. Det är ett intressant påstående som jag tagit till anledning för en djupare reflektion om tron på under (Dagens Nyheter den 1 april).
Birro går längre än Schottenius. Han får det till att Svenska kyrkan frikopplar undren från deras faktiska verklighet och därför inte är kristen längre. Det är oklart vilken empiri han bygger detta på. Forskning som gjorts av nuvarande rektor vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut, Anne-Louise Eriksson, pekar i en annan riktning: de flesta prästerna understryker påskundrets och därmed Jesu Kristi uppståndelses fysiska verklighet, samtidigt som en del (felaktigt) tror att de gör det i högre utsträckning än sina kolleger. Det finns något i vår tid som gör det lätt att tro att en bokstavlig förståelse är överlägsen en förståelse som ser flera olika tolkningsmöjligheter. I en komplex och svårförståelig värld är vår längtan efter entydighet förståelig. Det sägs ju också om vår tid att polariseringen i debatten har ökat. Svart och vitt står emot varandra så att färgerna däremellan bleknar bort. Då kan det hända att en bokstavlig läsning framstår som mera kristen, äktare och modigare, medan en läsning som tar med ytterligare dimensioner brännmärks som fegare, mindre kristen och mindre trogen. I själva verket kan det vara tvärtom.
När det gäller tolkningen av Bibeln så vände sig redan den tidiga kyrkan mot uppfattningen att bokstavlig tolkning skulle vara den enda rätta.
Kyrkofadern Origenes (185–254) till exempel var å ena sidan djupt involverad i arbetet med själva bibeltexten. Å andra sidan hävdade han att varje felaktig förståelse av Bibeln bottnar i att vi håller oss till den bokstavliga förståelsen och missar den andliga. Ända in i senmedeltiden tillämpades ett fyrfaldigt tolkningsschema: förutom att förstå berättelserna bokstavligt som historiska fakta skulle texterna också förstås symboliskt (allegoriskt), moraliskt och anagogiskt.
Katolska kyrkans katekes citerar en medeltida vers som sammanfattar betydelsen av dessa fyra tolkningsdimensioner så här: "Littera gesta docet, quid credas allegoria, Moralis quid agas, quo tendas anagogia." På svenska: Bokstaven ger upplysning om händelserna, allegorin undervisar om vad man skall tro, den moraliska meningen om vad man ska göra, anagogin om vart man skall sträva.
Mycket har förändrats sedan medeltiden. Men insikten att den faktiska händelsen och dess andliga tolkning inte är varandras motsatser består. Den är förutsättning för en levande tro.
Att Jesusbarnet en gång föddes är ett ofattbart under. Att Jesus även föds i ditt och mitt hjärta är också ett under som betyder att tron lever. Att Jesus i uppståndelsen bröt dödens makt och lever är grunden för kyrkan. Att han uppstår och lever också i oss gör att kyrkans liv blir synlig också i dag. Undrens tid är inte förbi!
Antje Jackelén, ärkebiskop
