Jag är sorgsen över den bild av kristen tro som kablades ut via tv-programmet Kalla fakta. Självsäkert förklarade programledaren att det vi såg var representativt för den karismatiska väckelse som berört stora delar av kristenheten under senare årtionden. Jag kände inte riktigt igen mig i den beskrivningen.
På flera sätt var det som att göra en resa 30 år bakåt i tiden. I den framväxande trosrörelsen, med sina olika grenar, kunde man de första åren ibland möta liknande omognad och skärande övertoner. Ett osunt fokus på enskilda förkunnare. Rastlös jakt efter starka manifestationer och upplevelser. Brist på ödmjukhet och respekt för den enskilda, hjälpsökande människan. Framtoning som skapade blockeringar, det blev ingen folkväckelse med inneboende kraft att beröra folksjälen.
De församlingar som utvecklats och lever vidare från den tiden, är i dag präglade av djupgående bibelförkunnelse och sund karismatik. Vi har mycket god frukt att tacka Gud för, sann och äkta förnyelse som berört inåt i hela kristenheten. Det Kalla fakta visade upp gjorde mig därför beklämd.
Vår tid är präglad av självförverkligande. Det är jaget som står i centrum. Det finns också en nyfikenhet på andlighet, en jakt efter inre lycka och tillfredställelse. Vi ser det i alla nyandliga rörelser som uppstår likt svampar ur jorden.
I denna tid är det ett stort ansvar att vara kristen förkunnare. Det är, på flera sätt, att gå mot strömmen. Sant lärjungaskap handlar om att dö från sig själv för att vandra tjänandets väg i Jesu fotspår. Det är egentligen motsatsen till alla ytliga erbjudanden om snabba klipp och jakt efter häftiga manifestationer. Konsumtionskristendom kan man kanske kalla det. Jag förstår att det finns en andlig längtan, risken är dock att det blir ett förflackat och egocentrerat kristenliv. Säkert finns det vittnesbörd om starka gudsmöten, men jag är orolig för att det ibland handlar om själiska rörelser. I en tid som vår, med många ockulta influenser, behöver vi visdom och varsamhet i vårt sätt att möta människors längtan.
Behovet är stort av karismatisk förnyelse i svensk kristenhet. Avsaknaden av Andens tydliga närvaro, och ljuvliga atmosfär, i många kyrkor är med och skapar den hysteri jag tycker mig se. Och denna desperata längtan riskerar att förblinda och göra många helt okritiska. Själv vill jag helhjärtat stå för karismatisk kristendom, med öppenhet för andens gåvor, det övernaturliga inslaget. Det är därför jag blir sorgsen då jag möter övertoner. Det känns som om marken blir förbränd. En räddhågsen kristenhet stänger sina hjärtan för Anden, och fördomarna mot levande kristendom blir allt större i samhället. Sättet på vilket vi presenterar budskapet är inte oviktigt.
Några reflektioner medan jag tittade på nämnda tv-program:
Ambassadörer för Guds rike bör uppträda med viss värdighet! Jag vill känna en doft av helighet. Ödmjukhet inför detta ofattbara och stora att nalkas Gud. Frihet, glädje, jublande lovsång behöver inte betyda att gudstjänsten liknar ett marknadsjippo.
Hjälpsökande människor måste bemötas respektfullt! Om offentlig förbön förekommer finns det ingen rimlig orsak att förebedjaren har en mikrofon vid sina läppar. Och det är viktigt att förbön just är förbön. Att inte gå längre än Guds Ande ger oss tydligt mandat. Att ropa ut offentligt, under folkets jubel, att cancern är utkastad, för att sedan få höra att så inte var fallet är misshandel, cynism och effektsökeri. Bed frimodigt, men överlämna undret åt Gud!
Ordets förkunnelse är det centrala! Jag längtar efter andefyllda predikningar där ordets sanningar mejslas in och träffar hjärta och samvete. Då Guds ord predikas i Andens överbevisande kraft blir människor förvandlade. Det blir ett skeende på djupet.
Behovet har aldrig varit större av genomtänkta, utåtriktade gudstjänster! Under de senaste trettio åren har kristenheten blivit allt mera introvert. Nu behöver vi slå upp kyrkportarna och inbjuda grannar och vänner till festgudstjänster där de får en chans att lära känna Jesus. Varma och karismatiska, enkla och levande inbjudningsmöten för vår tids sökare. Genomtänkt mötesprogram med sånger som berättar evangeliet. Personliga vittnesbörd som berör. Enkel och rak predikan som förklarar den kristna tron och utmanar till personlig överlåtelse. Gudstjänster som gör att varje medlem med stolthet kan invitera icke kyrkvana vänner. Möten som upprättar respekten för den kristna gemenskapen och får nya människor att känna längtan dit.
