Det finns ett klassiskt foto av ledarskapet i det som brukar räknas som den första pingstförsamlingen, församlingen på Azusa street i Los Angeles i början av 1900-talet. Där syns en skara människor, svarta och vita, gamla och unga, män och kvinnor. Att kvinnor har ledande tjänster i pingstväckelsens församlingar är alltså inte något modernt påfund, det var snarare så det började.
Gustaf Henriksson tycker att tystnaden ekar i Pingst korridorer när det gäller bibelutläggning om kvinnors tjänst i Guds församling. Han brottas med frågorna kring förståelsen av de Paulustexter som verkar förespråka manligt ledarskap. Henriksson ställer frågorna i en ödmjuk ton och han har helt klart en poäng i att den bibliska uppenbarelsen måste vara det som främst vägleder församlingens liv.
Men när pingstförsamlingarna i Sverige fattade beslut om att öppna alla församlingstjänster för kvinnor skedde det inte i nonchalans mot bibelordet. Det var på 1990-talet som många av våra församlingar genomförde en förändrad praxis. Den föregicks i många fall av ett seriöst och noggrant bibeltolkningsarbete. Några milstolpar i pingströrelsen var när Wasti Feldt på 1970-talet skrev sin bok "Kvinnan i frikyrkan", och Ingvar Holmberg tog initiativ till en konferens på Kaggeholm som bearbetade frågan. 1980 blev Wasti Feldt den första kvinnliga föreståndaren i Gilead i Göteborg, 1986 samtalade man för första gången i frågan på Nyhem. I predikantveckan togs frågan upp till samtal 1994. Frågan bearbetades i församlingar, på bibelskolor och i konferenser. Däremot kunde säkert dokumentationen ha varit bättre så att kommande generationer kunnat ta del av hur vi tänkte och arbetade med frågorna.
Då handlade det inte om att åka slalom mellan bibeltexterna, men däremot att försöka finna en helhetsbild av Bibelns syn på kvinnan och hennes tjänst för Gud. En vägledande princip var att börja i det tydliga och uppenbara och därefter närma sig de svårare texterna. Några utgångspunkter för bibeltolkningen var:
Gud skapade man och kvinna till sin avbild. Det fanns ingen rangordning i förhållandet mellan Adam och Eva. Över- och underordningen kom däremot i syndafallet. Orden om att mannen skulle ”råda över” kvinnan är ett konstaterande, inte en uppmaning. Vi tror alltså att ojämlikheten inte tillhör Guds skapelsetanke utan är en del av förbannelsen, av fallets konsekvenser.
Det är därför inte så märkligt att Jesus, som själv inte stod under syndafallets förbannelse, mötte kvinnor på ett sätt som gick rakt emot den rådande ordningen. Han bemötte kvinnorna med respekt och värdighet. Han tilltalade kvinnan vid Sykars brunn, till lärjungarnas förvåning. En rabbin skulle inte alls tala med en kvinna offentligt – inte ens med sin egen hustru.
Han gav Maria från Magdala det ofattbara förtroendet att bli den första som vittnade om hans uppståndelse. Genom Jesu exempel och hans försoningsverk på korset sker något helt nytt som återupprättar Guds ursprungliga tanke. I frälsningen upphävs skillnaderna mellan könen. Det är detta Paulus sammanfattar i Gal 3:28:
”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus.”
Inte heller Paulus tycks alltså ha varit den hårda försvarare av patriarkatet som många har uppfattat honom som. Han samarbetade själv nära med kvinnor och gav dem förtroende. Exempel på detta var Prisca, Junia och Foibe.
De texter som Gustaf Henriksson apostroferar är inte lätta. Men vi tror att de delvis kan förstås utifrån sin historiska kontext, som en förmaning i den lokala situationen. Den engelske teologen FF Bruce menar att Paulus i Galaterbrevet 3 slår fast de grundläggande principerna, ”om man finner begränsningar av kvinnans tjänst på andra ställen i de paulinska texterna … så ska dessa förstås i relation till Galaterbrevet 3:28, och inte tvärtom.”
Som pingstvänner tror vi att andeutgjutelsen skapar något helt nytt.
"Det skall ske i de sista dagarna, säger Gud, att jag utgjuter min ande över alla människor. Era söner och döttrar skall profetera, era unga män skall se syner och era gamla män ha drömmar. Ja, över mina tjänare och tjänarinnor skall jag i de dagarna utgjuta min ande, och de skall profetera" (Apg 2:17–18).
Gamla och unga, män och kvinnor – alla fick de tjäna Gud när Anden föll på pingstdagen. Andeutgjutelsens syfte var att återupprätta människan till det Gud hade tänkt från början. Det skedde på Azusa street i början av 1900-talet och det vill vi ska ske i Sverige på 2010-talet.
Sören Perder och Sam Wohlin
