Samvetsfrihet är, tillsammans med tankefrihet och religionsfrihet, en mänsklig rättighet och samtidigt ett begrepp som väckt känslostark debatt i Sverige under de senaste åren. Orsakerna till det är troligtvis många. Kanske provocerar det, eftersom en person som uttrycker samvetsbetänkligheter även uppfattas ge en slags fingervisning om hur andra också bör bete sig i en viss situation? Eller är det främst när det rör sig om religiösa motiv som det väcker sådan upprördhet hos många? En anledning kan också vara att samvetsfrihet för barnmorskor på ett felaktigt sätt har uppfattats handla om aborträttens vara eller icke vara, trots att det är två separata frågor.
I Sverige existerar samvetsfrihet som en rättighet inom ett antal yrken på lite olika sätt, men för vårdpersonal har rätten till samvetsfrihet slagits fast i internationella dokument för att ingen ska tvingas till att utsläcka en annan människas liv, varken genom att medverka i abort eller dödshjälp.
Föreställ dig att inte tillåtas följa ditt samvete när det gäller frågor som rör liv och död. Att närmast behöva göra våld på dig själv och utföra handlingar som går emot samvetet och dina allra djupaste övertygelser. Vad gör det med oss som människor, och med vårt samhälle i stort?
En person som begår hemska handlingar mot andra människor beskrivs inte sällan som samvetslös. Samvetet är underförstått något positivt som vi behöver värna om. Därför borde samvete ses som en fördel även hos personer som arbetar inom hälso- och sjukvård, men i stället är samvetsfrihet för vårdpersonal en rättighet som satts på undantag i Sverige i dag.
Att etiska frågor som abort och dödshjälp är komplicerade hör på ett sätt till deras natur. Rättigheter, intressen och etiska principer kolliderar och kan skapa svåra scenarion. Abort är något som enligt abortlagen endast får utföras av behörig läkare och kan inte delegeras till annan vårdpersonal. I förarbetena till rådande abortlagstiftning förutsattes samvetsfrihet för läkare och vårdpersonal på ett självklart sätt, och det är även något som uttrycks och bekräftas i den internationella etiska koden för barnmorskor.
I en avhandling från Umeå universitet framkom det att 41 procent av svenska barnmorskor arbetar i abortrelaterad verksamhet, 59 procent arbetar i verksamheter med andra arbetsuppgifter. Medverkan vid abort är med andra ord långt ifrån en primär arbetsuppgift för en barnmorska.
Det rapporteras dessutom om en förlossningsvård i kris och många landsting har i dag akut brist på barnmorskor. Trots detta, som i sig kan utgöra en risk för patientsäkerheten, har vi tyvärr barnmorskor som utestängs från sitt yrke för att de av samvetsskäl inte vill medverka i aborter utan i stället vill hjälpa nyfödda små barn till världen och ta hand om deras nyförlösta mödrar. Tänk om vi i stället kunde se den oerhörda tillgång dessa barnmorskor kunde få vara inom förlossningsvården!
I och med att frågan om aktiv dödshjälp aktualiseras alltmer i Sverige, finns det risk att läkare och övrig vårdpersonal kommer att ställas inför nya situationer som innebär att deras samveten ger kraftiga utslag. Att som läkare hänvisa till samvetsskäl för att slippa utföra åldersbedömningar av ensamkommande flyktingbarn är något som folkopinionen verkar visa hänsyn och förståelse för. Men hur blir det när det handlar om att avstå från medverkan till aktiv dödshjälp? Kommer det krävas att läkare medverkar och på så sätt också är med och underminerar själva grunden för sitt eget yrke?
Frågan om samvetsfrihet är långt ifrån enkel. Den väcker ofta starka känslor och det är något vi behöver vara medvetna om så att vi behåller både hänsyn och ödmjukhet i diskussionerna. Samtidigt bottnar samvetsfrihet, som andra mänskliga rättigheter, i en grundläggande respekt för människans inneboende värde. Det ger oss all anledning att visa på det oerhört allvarliga med att inskränka mänskliga rättigheter. Har vi väl börjat tumma på en av dessa så är frågan vad som kan ske i nästa led. Kan vi då vara riktigt säkra på att det inte är religionsfriheten eller yttrandefriheten som blir nästa rättighet på tur att beskäras?
Cecilia K Björfjell, chefredaktör nättidningen Liv&Rätt
