Det är en ohälsosam atmosfär i debatten angående dödshjälp. Det pyr en giftig rök från förespråkarnas argument, en omtöcknande förorening som bedövar samvetet och fördunklar förståndet. Det faktum att vi över huvud taget gör frågan om hur vi på ett säkert sätt ska kunna avliva människor till föremål för en seriös debatt visar att vi redan är påverkade. Omtöcknade har vi satt nyckeln i låset till Pandoras ask.
Förespråkarna förklarar att det är rätt att döda en medmänniska. Nej, säger de med emfas, det handlar inte alls om att avliva någon människa. Det handlar om att ge hjälp i döendet, att förkorta lidandet. Patienten ska ju ändå dö – det vet vi med säkerhet – vi vill bara att doktorn ska hjälpa till i dödsprocessen.
Men varför detta språkliga kamouflage – om inte för att dölja vad det verkligen handlar om: att döda en medmänniska, att avsluta ett liv som ingen läkare med säkerhet kan säga hur länge det kommer att vara och vad det kommer att innehålla. Varför dessa förskönande omskrivningar som retoriken genomsyras av: "läkemedel", "behagligt insomnande", "palliativ åtgärd", "assistans i döendet", "värdig död" – om inte för att avvärja den motvilja, för att inte säga avsky, som uppstår då vi använder ett rättframt och ärligt språk: självmordsassistans genom förskrivning av ett dödligt gift.
Så projicerar de upp bilden för oss av den svårt plågade döende som inte vill något annat än att få dö så snart som möjligt, som beklagar att det inte längre är möjligt att hoppa framför tåget och vars högsta önskan är ett fridfullt insomnande med doktorns hjälp. Och – predikar de – det är kärlekslöst att vägra tillmötesgå dessa totalt sett få, men ändå betydande antalet patienters önskningar. Den retoriska murbräckan hamrar på: Vi kan inte behandla människor sämre än våra husdjur.
Den ideliga hänvisningen till dessa extrema fall är en oärlig, vulgär och mycket farlig retorik. Den vädjar till det som är adelsmärket hos en normalt socialiserad person och ett nödvändigt kännetecken för ett civiliserat samhälle, nämligen medkänslan för en lidande medmänniska. Men en ofrånkomlig konsekvens av en legalisering av dödshjälp är att samhällets sanna medkänsla med sina mest utsatta medborgare kommer att reduceras och att vi slutligen inte behandlar dem bättre än de djur vi tar bort då de kostar för mycket, eller bara är i vägen.
Om vi faller till föga för retoriken blir resultatet ett paradigmskifte i hur vi bemöter sjuka och utsatta människor. Ett exempel kan illustrera detta. En nära vän ringer upp och berättar att han har fått ett cancerbesked och har bestämt sig att ta sitt liv innan cancern gör det. Som det är nu – innan en legalisering – skulle de flesta av oss ingripa för att om möjligt avstyra självmordsförsöket. Vi förstår att vår vän är chockad och deprimerad och säger: Gör inget förhastat, även om prognosen är dålig så satsa på behandlingen! Det är alltid några som överlever, det kan vara du!
Och så försöker vi träffa vår vän för att om möjligt trösta och uppmuntra. På detta sätt talar vi om att vännens liv är värdefullt för oss. Men efter en legalisering ligger det nära till hands med en helt annan respons. Vi kan då svara: Vad tråkigt att höra, men självklart har vi respekt för ditt kloka och modiga beslut och så undrar vi om tiden för självmordspartyt är bestämt så att vi kan boka in det i vår agenda.
Och så har vår vän ännu en gång fått veta hur lite hans liv är värt.
Genom en stark appell till något av det bästa vi äger, nämligen förmågan till medlidande, vill förespråkarna pressa oss till att anta en ståndpunkt som gradvis kommer att beröva oss just denna förmåga till medlidande – genom att pervertera vår medkänsla till en dödlig omtanke. Medlidande kommer då inte längre att handla om att hjälpa utsatta medmänniskor att leva utan att hjälpa dem att dö. Och så vrider vi om nyckeln – klick – låset till Pandoras ask går upp!
Fabian Ståhle, civilingenjör
