För den kurdiska befolkningen i Irak stundar en historisk händelse. En sedan länge efterlängtad folkomröstning om självständighet har av den kurdiska provinsregeringen utlysts till den 25 september.
I sig är folkomröstningen icke-bindande, ändå är det en stor politisk händelse att den ens äger rum. Beroende av betraktare ses folkomröstningen antingen som ett uttryck för en hundraårig kurdisk kamp för en egen stat, eller också som ett politiskt drag från den kurdiske presidentens sida för att stärka sin egen position och förbättra förhandlingsläget gentemot centralregeringen i Bagdad.
Båda dessa synsätt har sina poänger. Kurderna har i flera omgångar sedan första världskriget ombetts vänta med självständighet och de senaste årens spända relationer till Bagdad har prövat tålamodet. Så ledde till exempel olika uppfattningar om fördelningen av Iraks oljeinkomster till att de styrande i Bagdad, mitt under brinnande krig mot Islamiska staten, stoppade budgetutbetalningarna till den kurdiska provinsregeringen.
Samtidigt vet vi att det kurdiska regionparlamentet i praktiken har varit stängt sedan 2015, detta eftersom president Masoud Barzani vägrade avgå vid slutet av sin mandatperiod. Att i den situationen spela på patriotiska känslor och utlova folkomröstning om självständighet är ett effektivt sätt att få befolkningen med sig.
Svaret från Bagdads sida har inte låtit vänta på sig. Iraks regering har kallat folkomröstningen grundlagsvidrig, parlamentet har röstat mot en folkomröstning och uppmanat centralregeringen att förhandla med den kurdiska regionen i syfte att hålla ihop republiken Irak.
Att legitimiteten i det kurdiska folkomröstningsbeslutet formellt kan ifrågasättas innebär inte att frågan är enkel. Det kurdiska folkets historiska kamp mot skiftande härskare och regimer visar att det onekligen finns skäl till förståelse för drömmen om självbestämmande. Kurderna har genom åren upplevt brutalt förtryck och tvingats betala i blod för sina rättigheter. Detta trots att det handlar om ett folk med egen kultur och eget språk, egna institutioner och eget parlament.
Hur Europeiska unionen, USA och världssamfundet agerar i relation till det som nu sker i Irak är av största betydelse. Det kurdiska folket förtjänar omvärldens stöd och har i grunden rätt till frihet och självbestämmande. Ändå måste folkomröstningen och tidpunkten för genomförandet ifrågasättas.
Med de starka politiska spänningar som råder, med växande sekteriska motsättningar och kriget mot Islamiska staten är den politiska situationen Irak långt ifrån stabil. Mot den bakgrunden kan det inte uteslutas att ytterligare steg mot kurdisk självständighet leder till än värre spänningar och militära konflikter.
Åtskilliga områden som gränsar till den kurdiska regionen är omstridda, det gäller exempelvis den oljerika provinsen Kirkuk. En särskild paragraf i den irakiska konstitutionen definierar områdena det handlar om, men konflikterna och de motstridiga intressen som föreligger löses inte genom en folkomröstning, det kan endast ske i förhandlingar mellan berörda parter.
Till detta kommer att andra omtvistade områden i dag kontrolleras av kurdiska peshmerga. Det gäller exempelvis Nineveslätten där kristna befolkningsgrupper som kaldéer/syrianer/assyrier levt i årtusenden. Vad som skulle hända med dessa grupper efter en kurdisk självständighetsförklaring är i hög grad osäkert. Klart är dock att kaldéer/syrianer/assyrier har rätt att på egen hand besluta om sin framtid och att en långsiktig politisk lösning krävs för Nineveslätten; dels vad gäller fungerande säkerhetsarrangemang, dels vad gäller självstyre inom ramen för Iraks konstitution.
Det är talande att patriarken för den största kyrkan i Irak häromdagen varnade för konsekvenserna av den planerade folkomröstningen och manade till dialog. Ledaren för den katolska kaldeiska kyrkan, Louis Raphael Sako, lyfte fram risken för en eskalerad konflikt mellan Bagdad och Erbil. Samtidigt konstaterade han att det är samma sårbara befolkningsgrupper som lidit svårt under Islamiska statens skräckvälde som riskerar att hamna i korselden vid en militär konfrontation mellan irakier och kurder.
För samtliga inblandade finns det skäl att lyssna till den kaldeiske patriarken och hörsamma vädjan om dialog. Samma vädjan kommer från USA och det sextiotalet länder som deltog i den internationella koalitionen mot Islamiska staten i Mosul. I ett gemensamt uttalande från den 14 september varnar dessa länder för effekterna av en folkomröstning, samtidigt som de presenterar en alternativ väg framåt.
Situationen är instabil, men den internationella koalitionens alternativa plan syftar till att staka ut vägen mot konstruktiva förhandlingar mellan Irak och dess kurdiska befolkning. Att det kurdiska självstyrets president lovat att noggrant studera planen är ett gott tecken – förhoppningsvis ser han potentialen i dialog och riskerna med konfrontation.
Lars Adaktusson, Europaparlamentariker KD
