Enligt World Value Survey är Sverige ett av världens mest individualistiska länder. Vi har svårt att leva i nära relationer. I filmen The Swedish Theory of Love hävdar den polske filosofen Zygmunt Bauman att en förklaring till detta är att vi har tränats till självständighet och oberoende. Stämmer det? Är vi världens ensammaste folk? Gäller detta också frikyrkan, som en gång var en stark folkrörelse som formade livskraftiga lokala gemenskaper där tron delades runt middagsbordet, vid bibelläsning och i mötet med grannarna? Faktum är att församlingar krymper. Läggs ner. Svensken står ensam, och individualismen är påtaglig även i församlingarna. Hur ser väg framåt ut?
Gemenskap behöver byggas medvetet och genomtänkt, och vi tror att verktyg till detta finns om vi söker i våra rötter. Men i våra egna svenska lutherska och frikyrkliga traditioner har vi inte gett goda redskap för överlåten gemenskap, utan mer fokuserat på frälsningen och gudsrelationen. Därför behöver vi söka oss längre tillbaka. Till 1500-talet. Reformationen hade nämligen en radikal sida: en frikyrkorörelse.
I ett hem i Zürich en kväll 1525 togs ett avgörande beslut som skulle ställa mycket på ända: beslutet att låta döpa sig. De som samlats kom att kallas för anabaptister (omdöpare), och de skilde sig från övriga reformationsgrenar på några avgörande punkter. De höll med om att människan blev rättfärdig genom tron allena, men betonade pånyttfödelsen mer än rättfärdiggörelsen, och insisterade på att frälsningen måste leda till ett förvandlat liv i efterföljelse. Kyrkan var inte en institution, utan utgjordes av överlåtna, lokala gemenskaper av troende som förkroppsligade vad det kristna livet innebar. Detta synsätt påverkade hur man såg på biskopar och präster, på relationen till staten. Men framför allt byggde det en slitstark församlingsrörelse som trots förföljelser stod stadigt i sin bekännelse.
I denna mylla kan svensk kristenhet hitta sin reformation. Här finns den vision som kan hjälpa oss ur vår individualism, ur vår ensamhet: Dopet blev för anabaptisterna inte bara en bekännelse av tro på Kristus, utan också en överlåtelse till församlingen. De två gick inte att skilja åt, och detta är en viktig nyckel. Anabaptisterna kombinerade två saker som vi ofta låtit falla isär. Å ena sidan betonade de individens självständiga beslut. En radikal tanke för sin tid. Men detta individuella beslut fattades inte i isolering.
Där vi i vår tid ofta betonar tron som vår egen, kanske till och med vår privatsak, blir den för anabaptisterna i stället en bekräftelse på att man nu har lemmats in i Kristi församling. Att följa Jesus var att tillhöra den församling som bar Kristi kors ut i världen för dess frälsning. Detta fick en rad konkreta konsekvenser. Ett exempel är när en anabaptistisk församlingsordning från 1527 skriver om ömsesidig förmaning: "När en broder ser sin broder fela ska han varna honom i enlighet med Kristi befallning (Matt 18:15–18).
Han ska tillrättavisa honom på ett kristet och broderligt sätt, såsom vi alla är skyldiga att göra av kärlek till varandra.” De höll varandra ansvariga för hur livet med Jesus tog sig uttryck. Är vi villiga att i dag överlåta oss till varandra på detta konkreta sätt? Ge varandra mandat till förmaning?
Samma församlingsordning nämner ekonomiskt delande: ”Av alla bröderna och systrarna i denna församling ska ingen ha något för sig själv, utan som de kristna på apostlarnas tid ska de ha allting gemensamt. De ska organisera en gemensam fond från vilken man kan ge hjälp åt de fattiga enligt vars och ens behov.” Att ta ansvar för varandra handlade inte bara om det ”andliga” livet. Det innefattade också sociala och ekonomiska aspekter. Ingen i församlingen skulle lida nöd. Vissa grupper gick så långt att de praktiserade egendomsgemenskap. Omvändelsen påverkade hur livet levdes. Den åtföljdes av ett förvandlat liv – ett liv i gemenskap.
I samband med reformationsdagen hoppas vi på en ny reformation, och vi vill utmana frikyrkan att vända blicken till sitt rika arv, mot den frikyrkorörelse som lade grunden för mycket av det vi ser som självklart i dag. När vi söker oss närmre centrum – Kristus – så förs vi närmre varandra, och det är i sådana små, lokala gemenskaper som Guds nåd kan ta sin boning, som lärjungar kan formas och Guds evangelium nå ut till vår omvärld.
Anabaptisterna var villiga att dö för detta. Vad är vi villiga att offra?
Jonas Melin
Fredrik Wenell
David Willgren
teologer och författare
