När jag under Almedalsveckan promenerade förbi Donners plats i Visby såg jag fem pojkar gå fram till politikerna i slutet av Alternativ för Sveriges dagliga torgmöte. Jag drog mig närmare och hörde politikerna säga till de utlandsfödda pojkarna: "Varför ska ni ta våra pengar?"
De gensvarade med att kalla dem rasister men politikerna påstod att pojkarna blivit lurade av sina föräldrar och lärare, och ville att de skulle läsa Alternativ för Sveriges broschyr.
Meningsutbytet fortsatte och till slut sprang pojkarna därifrån medan politikerna ropade efter dem.
Jag sprang efter pojkarna och letade efter dem bland smågatorna. När jag till slut fann dem gick jag fram och frågade om allt var okej. I centrum stod en åttaåring som tröstades av sin storebror. Han var orolig, han kunde känna fientligheten som riktas mot just honom.
Jag frågade om han var sugen på glass, han sken upp och berättade att den bästa glassen fanns i hamnen. ”Är du snäll?” frågade pojken mig.
”Ja, han vill bjuda på glass ju”, svarade den några år äldre storebrodern innan jag hann säga något.
Det var tydligt att storebrodern tvingades spela en roll som ingen i hans ålder ska behöva göra när han försökte skydda sin lillebror mot rasisternas ideologi. Det kändes som han andades ut när jag kom som ett exempel på att alla vuxna de mötte den dagen inte ville dem illa.
Åttaåringen bad om att få hålla mig i handen och han kramade den hårt när vi på vägen till hamnen gick förbi Alternativ för Sveriges flaggor och en stor grupp medlemmar ur Nordiska motståndsrörelsen som utmärkte sig med sina vita pikétröjor.
Pojkarna frågade om skölden som jag har på jackan. Jag berättade att jag jobbar med Frälsningsarmén och att det är en organisation som bland annat hjälper hemlösa och delar ut mat till dem som behöver. Det lät bra, tyckte pojkarna och stämningen blev lättare och lättare medan vi vandrade mot glasscaféet.
Med var sin glass satte vi oss sedan i ett hörn på övervåningen och diskuterade Sveriges VM-chanser mot England och jag berättade att jag gör barnprogram på internet med min handdocka och visade Kylskåpsradions nya youtubefilm för dem.
Efter att vi skrattat tillsammans en stund frågade en av pojkarna om de kommer bli utskickade från Sverige efter valet. Politikerna från Alternativ för Sverige hade berättat att de är världens största parti och pojkarna vet vad det innebär. "Det är inte sant. Dom är ett jättelitet parti och kommer aldrig vinna", sa jag.
”Okej, men om dom vinner, då skulle vi skickas ut va?” svarade pojken.
”Dom kommer inte vinna,” sa jag.
”Säkert? Men om dom skulle göra det, då skulle vi väl inte få vara kvar?”
Jag förklarade för pojkarna att det finns människor som är dumma och vill dem illa och det kommer det alltid att göra, men för varje person som vill dem något ont så är vi 100 personer som vill dem gott. Jag har ingen statistik på den siffran men vill så gärna tro att det är sant, och jag vill så gärna att pojkarna ska känna att det är sant.
Men jag vet att den här veckan i Almedalen, och i den här valrörelsen, så uppfattar de utlandsfödda barnen mer hat än kärlek.
Det finns inget filter som skyddar barn från löpsedlar, politiska torgmöten eller nyhetsflöden i mobiltelefonen. Barnen hör och ser samma saker som vi vuxna. Därför måste vi prata med dem om vad som händer. Vi måste sätta oss ner, ta en glass, lyssna och tillsammans slå hål på de lögner barnen får höra eller som felaktigt skapas i deras hjärnor. Vi måste visa att vi alltid kommer vara fler som vill dem gott än som vill dem ont.
Barnen har ingen rösträtt och därför framförs inte politiska budskap som är riktade till dem. Men de är en del av vårt samhälle, de hänger med i debatten, de får höra att en del av dem inte hör hemma här och de oroar sig över vad vuxenvärlden kommer bestämma.
Barnen finns mitt ibland oss med frågor. Låt oss gemensamt ta vårt ansvar och lyssna!
Gabriel Ekbeck, projektledare Kylskåpsradion, Frälsningsarméns projektkontor
