När någon i ett företag eller en organisation är snett ute brukar chefen agera. Gymnasieminister Aida Hadzialic saknar kunskap, fakta och moral i sitt utspel om "religiösa friskolor". Det borde få hennes chef, statsminister Stefan Löfven, att agera. Rör det sig om en enskild ministers övertramp, eller ger hon uttryck för regeringens kompassriktning? Jag vill uppmana Stefan Löfven att träda fram och antingen korrigera sin minister eller bekräfta vilka avsikter som annars ligger bakom talet om att vilja förbjuda religiösa friskolor.
Vari ligger då gymnasieministerns brister vad gäller moral, fakta och kunskap?
1. Moraliskt tveksamt agerande.
Grundregel ett när det gäller att hantera olikheter oss människor emellan är att se skillnaden mellan individnivå (eller enskild händelse) och generalistnivån.
Ministern ”har hört” att det förekommer att skolor låtit pojkar och flickor ha idrott separerade. Låt säga att det förekommit något som slunkit förbi Skolinspektionens effektivt vakande öga i en gymnasieskola i Örebro. Vilken kollektiv grupp skall då lastas? Alla skolor i Örebro (”för Örebroare kan man visst inte lita på”!?)? Eller alla i Örebro län, eller alla gymnasieskolor i Örebro, eller kanske alla med samma huvudman i Sverige? Besvärligt om det visade sig vara vid en kommunal skola. Detta vore givetvis fullständigt huvudlöst. Ändå är det den metod vår högst ansvarige minister föreslår.
Det enda riktiga är att ta itu med den/de skolor där sådant förekommer. Ett sätt är att ha en myndighet som granskar att skollagen följs. Jag kan då upplysa ministern att en sådan redan finns, en mycket effektiv och klok Skolinspektion.
2. Tveksamt faktaunderlag.
Att som minister svepande säga att ”hon har hört”, men inte vill peka ut enskilda skolor vittnar om att hon inte grundar ett så skarpt ställningstagande som att vilja stänga alla religiösa friskolor på säkert framtagna fakta. Eftersom det uppenbarligen rör sig om enstaka skolor är det anmärkningsvärt att skuldbelägga alla.
Skolinspektionens rättschef Marie Axelsson har däremot fakta. Skolinspektionen har noga kontroll på svensk skolas förehavande, och är mottagare av anmälningar gjorda av enskilda personer, en väldigt stor och väl spridd skara ”rapportörer”. Hennes uttalande i Dagen (5 juli) avfärdar helt ministerns påstådda iakttagelser.
3. Kunskapsluckan.
Kunskapsluckan om hur man handskas med mångfaldsfrågor är dock den allvarligaste. Visst vore det enklare att vara minister om alla tyckte samma, lydde och stod i led. Dessbättre ser inte världen ut så. Mångfalden frodas, och liksom i naturen är den en förutsättning för liv. Mångfalden måste bevaras och försvaras, hanteras men inte bemästras.
Frankrike, med sin sekulära skola, framhålls av vissa som ett föredöme (bland annat av Jan Guillou i en okunnig och fabulerande artikel – Aftonbladet 26 juni – som enligt ministern skall ha fått henne på spåret!).
Georges Haddad, professor vid Sorbonneuniversitetet i Paris och tidigare utbildningschef vid Unesco, berättade vid en FN-konferens tidigare i år om att man har sett att just avsaknaden av ett värdigt bemötande av en elevs/individs religion, tradition och kultur skapar ett utanförskap. Den franska sekularismen tar sig alltmer uttryck i att religion förpassas från det offentliga rummet och det präglar även de statliga skolorna. Att den unges existentiella frågor och dess tradition inte blir respekterad och bemött med värdig diskussion i skolan gör att de i stället söker sig till miljöer där de blir respekterade. Sålunda har man konstaterat att Islamiska staten har en synnerligen stark rekryteringsbas i just dessa kretsar. Motsatsen har man sett i bland annat katolska skolor (med många elever som har muslimsk bakgrund), där religionsundervisningen tas på allvar, där elevens livsåskådning respekteras, bemöts och debatteras.
Sociokulturella pedagogiska teorier (Vygotsky, Bachtin med flera) är tydliga med att individen måste få möta och "brottas" med kunskap, begrepp, system och så vidare utifrån sin egen förståelsehorisont för att nå utveckling och ökad förståelse. Att förvägra många individer att vara i skolan som hela varelser med hela sin omvärldsförståelse (där religionen är en viktig del) torde riskera att försämra inlärningen hos dessa individer och därmed bidra till en ojämlik utbildning.
De kristna skolorna har goda erfarenheter av hur man bemöter elever med olika livsåskådningar. Där finns kunskap som kan vara viktig när svensk skola nu ska utbilda mängder av nyanlända, som har religionen som den kanske viktigaste delen i sin kulturella identitet.
Jag vill sålunda uppmana statsminister Stefan Löfven att räta ut frågetecknen kring vilken riktning regeringens skolkompass visar. Det är viktigt för en stor del av Sveriges barn, för oss skolaktörer, men minst lika viktigt för regeringens trovärdighet.
Lars Brandström, Styrelseledamot i Kristna friskolerådet
