I Lund ska ett nytt stort bostadsområde växa fram, Brunnshög. Som en av markägarna är Svenska kyrkan i Lund delaktiga i projekteringen av området. Några riktlinjer har tagits fram som i korthet går ut på att inte bara bygga bostäder utan även ha ett helhetsperspektiv. Människan är en andlig, social och kulturell varelse. Hennes behov är inte bara tak över huvudet utan hon behöver finna sammanhang för vad det är att vara människa.
Det första som kommer att resas på platsen där det nya området ska byggas är inte hus utan ett konstverk och detta är en markering av att människans behov kommer i första rummet. Den konstnär som inbjudits att utforma detta konstverk är skotten Nathan Coley. Ingen utom konstnären vet ännu vad konstverket kommer att bli. Som ett led i att sätta fokus på den process som pågår har Coley inbjudits att göra en installation som precis placerats på Krafts torg i Lund: "heaven is a place where nothing ever happens" (himlen är en plats där inget någonsin händer).
Orden är ett citat ur en sångtext av Talking Heads och är skrivna som ett slags graffitti i luften. De väcker reaktioner som: Är himlen en tråkig plats? Vad är himlen? Var är himlen? Har kyrkan slutat tro på himlen? Läser man sångtexten i sin helhet beskrivs företeelser som aldrig tar slut. Favoritmusik som aldrig slutar. En kyss som aldrig slutar. En poetisk beskrivning av lycka. Är det vad himlen är? En plats med lycka som aldrig upphör?
Orden i installationen är ingen avslutad sats. Det finns ingen punkt, inget komma, inget utrops- eller frågetecken. Det är ord som öppnar för tolkningar och infallsvinklar. Det är ord utan självklar betydelse. För några av oss är förändring ett hot, för andra en möjlighet. Om det aldrig händer något i himlen skulle någon uppfatta det som behagligt, men en annan som outhärdlig tristess.
Är himlen överhuvudtaget en plats? Vad och var är himlen? I Bibeln är himlen ofta en omskrivning för Gud. I den meningen är himlen inte en plats utan något eller någon som finns – överallt. Är då Gud tristess? Vi tror motsatsen. Och är det inte det Talking Heads poesi egentligen försöker beskriva – att det mer handlar om det som förblir. Vi är fria att tolka. Tänk om himlen är som en intensiv kyss som inte upphör! Det eviga fångat i ögonblicket av en total lycka!
Coleys installation är avsedd att väcka reaktioner och tankar, vi bestämmer inte hur denna graffitti i luften ska uppfattas. Men om det bidrar till att vi pratar om hur vi tänker oss himlen är det något viktigt i sig. Kanske kan orden påminna om att vår bild av himlen behöver utmanas och överraskas av andras perspektiv?
Bo Sandahl, domprost i Lund
Johan Tyrberg, biskop i Lund
