Samtalet i Dagen om gudstjänstens form och funktion är viktigt. Församlingar behöver hela tiden fråga sig hur man bäst kommunicerar evangeliet i den tid man verkar i. Samtidigt får kyrkan inte bli så trendkänslig att den blir en spegelbild av kulturen och inte Guds rike, och därmed upphör att vara en profetisk röst.
I takt med en allt större rastlöshet och individualisering, står både medlemmar och församlingar inför nya utmaningar att forma lärjungar. I en kultur som betonar talang och gåvor, snarare än karaktär och integritet, finns det en frestelse hos många att söka det som ger snabbare resultat i form av erkännande. Vad som uppfattas som en utdragen mognadsprocess under den egna församlingens herdeskap, ersätts då mot det som för stunden är trendigt.
Sökandet efter starka andliga upplevelser har därför en förmåga att reproducera sig själv. Samtidigt finns det en tendens att vår lärjungaträning reduceras till personliga och privata övningar i andliga discipliner på bekostnad av hur man möter dagens utmaningar mot den kristna tron i mötet med andra livsåskådningar. I samband med att unga kristna inleder sina högskole- och universitetsstudier ställs de många gånger inför nya frågor kring evangeliets hållbarhet. Beteendevetaren Birgitta Hägg beskriver denna intellektuella utmaning väl i sitt inlägg (Dagen 5/5):
”Där möter man människor som har goda och välgrundade argument mot tron på en Gud, en värld där det inte existerar några sanningar utan endast mer eller mindre övertygande teorier. Detta i en period av livet då man lämnat det trygga ungdomsgänget och ska söka nya vänner, således en socialt skör situation där det är viktigt att smälta in och inte ses som udda eller annorlunda. För den som är uppväxt i en miljö där upplevelsen stått i centrum och där det setts om ett onödigt akademiserande av tron att lära sig argumentera för Guds existens lämnas man i det läget helt utan redskap att hantera situationen.”
Hur kan jag bemöta invändningarna om att det är intolerant att hävda att Jesus är enda vägen till Gud? Varför är det inte oförnuftigt att tro på Jesu uppståndelse? Varför är min livsåskådning inte bara sann för mig? Alla vi som har tagit steget in i akademiska studier har i viss mån ställts inför sådana utmaningar.
I vår ambition att kommunicera den kristna tron lättillgängligt till nutidsmänniskan, finns det en fara för församlingar att enbart sätta relevansen som främsta riktmärke. I en artikel i tidskriften Keryx beskriver Magnus Persson, pastor i United Malmö, hur detta blev en återvändsgränd i det egna församlingsarbetet:
”Medan malmöborna i någon mening blev evangeliserade, blev vi själva med tiden mer och mer sekulariserade. Tron fördjupades inte, den snarare förytligades. Trots intensiv verksamhet och hyfsade resultat enligt de frikyrkliga mätskalorna dolde sig andlig fattigdom och näringsbrist under den fräscha ytan. Vi gav folk precis vad de ville ha men inte vad Guds ord säger att de behöver. Vårt arbete gav direkt avkastning men resultaten var ofta ytliga och kortlivade.”
Om församlingen bara ser det som sin uppgift att tillhandahålla andliga upplevelser och om sanningen i hela Guds ord inte förmedlas, kanske vi fyller bänkraderna men tömmer tron på att evangeliet har något konkret att förmedla till livet utanför. I förlängningen skapar det en form av kognitiv dissonans där det man vet i kyrkan blir allt svårare att förena med det man vet utanför. När vi därför sätter större tilltro till människors subjektiva upplevelser, gör vi en felaktig uppdelning av lära och liv.
Risken är att vi då även bygger en kultur som fascineras mer av spontana tilltal men som ser systematisk bibelutläggning som begränsande religiositet.
Och att försumma Guds ord är knappast att bygga upp Guds församling.
Jacob Rudolfsson, biträdande generalsekreterare Svenska Evangeliska Alliansen.
