Carl-Johan Ljungberg har en del poänger med sin debattartikel, men har en naiv syn på Sveriges möjligheter och alternativen till ett Nato-medlemskap (Dagen 21 oktober).
Problemet, som Ljungberg själv beskriver, är att Sverige av olika orsaker har valt att nedrusta sitt försvar i så stor omfattning att vi saknar möjligheter att försvara oss själva, utan hjälp från andra. Den svenska försvarsbudgeten är den lägsta i Norden, och bland de lägsta i Europa, mätt som en andel av BNP. Vi har så begränsade militära förmågor att Sverige blivit något av ett säkerhetspolitiskt vakuum i norra Europa. Samtidigt sker en ständig försämring av det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde. Inte minst Rysslands annektering av Krim är ett talande exempel på det.
Att utmåla Ryssland som ett offer för Natos aggressioner och därmed ursäkta dess folkrättsvidriga övergrepp mot Krim och Ukraina är en mycket märklig verklighetsbeskrivning. Det är orimligt att lägga skulden på Väst för att den demokratiska utvecklingen i Ryssland har gått i helt fel riktning och att den nuvarande regimen är auktoritär och inte drar sig för att använda militära medel för att påtvinga sina grannländer sin vilja. Ljungberg nämner Natos operationer i Afghanistan, Irak och Libyen som exempel på agerande som har försvagat Natos trovärdighet. Sverige har deltagit i två av dessa tre operationer, trots att vi inte är medlemmar av Nato.
Ett medlemskap handlar dock inte om att delta i sådana operationer, vilket vi gör ändå, utan om att få garantier för att vi skulle få hjälp av Nato om som Sverige utsätts för ett militärt angrepp. Artikel 5 i Nato-stadgan innebär att ett angrepp på en medlemsstat uppfattas som ett angrepp på alla medlemsstater, vilket ger de övriga en skyldighet och rätt att undsätta landet som har blivit utsatt för ett angrepp.
Vi har under kalla kriget i tysthet samverkat med Väst (Nato). Jag har personligen svårt att förstå det moraliska i att i tysthet samverka med den ena sidan, medan vi officiellt var helt alliansfria. Dock måste man anta att vi behöll vår frihet tack vare denna samverkan. Samtidigt hade Sverige en förhållandevis stark försvarsmakt under kalla kriget som gav trovärdighet åt vår vilja att själva försvara vårt land mot yttre hot, något som vi inte har idag.
Att vi skulle kunna säkra vår frihet och suveränitet genom FN och Osse (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa) är en helt absurd idé med tanke på hur verkligheten ser ut. FN kan inte agera i den typen av konflikter som vi behöver skydda oss emot, därför att säkerhetsrådet är bakbundet av vetorätten från stormakterna Ryssland och Kina.
Sammantaget har jag svårt att förstå hur det skulle vara mer ”kristet” att förvänta sig att vi ska få hjälp av Nato om ett angrepp mot Sverige äger rum, utan att vi själva är beredda att som medlemmar ställa upp för de andra medlemsländerna på samma villkor. Det är ju det som är läget just nu, eftersom vi har ett värdlandsavtal och uttalat en säkerhetspolitisk inriktning som förutsätter att vi kommer att få den hjälpen av andra länder, samtidigt som vi har en ytterst underdimensionerad förmåga att försvara oss själva.
Sverige bör därför snarast söka medlemskap i Nato, samtidigt som vi behöver öka våra ansträngningar att återskapa en försvarsmakt som klarar av uppgiften att försvara landet mot främmande makters angrepp. Det senare kommer dock att ta långt tid, även om vi skulle höja försvarsanslaget väldigt mycket. Man kan inte vara säker på att vi kommer att få den tiden, med tanke på utvecklingen i vårt närområde.
Henrik Lindberg,
Enköping
