I slutet 2016 kom en av mina elever i en mycket svår situation. Min man föreslog att han skulle bo hos oss. Vi gjorde några efterforskningar så att det var okej med myndigheterna och våra barn, och fick klartecken. Vi visste inte då vad vi gav oss in i.
Pojken kom som ensamkommande till Sverige och blev i samband med åldersuppskrivning ordagrant utslängd av kommunen och förlorade god man och socialsekreterare. Under ett år fick vi kämpa för att han skulle få en rättssäker asylprocess. I november 2017 blev så allt klart och han skulle få stanna hos oss.
Vi blir pojkens riktiga fosterföräldrar. Han har blivit en del av familjen. Nu ska han börja övningsköra, han har sökt till naturvetenskapligt program på gymnasiet, han jobbar och vill resa.
I september 2017 kom vår andre pojke, sprallig, glad och kärleksfull. Han fick inte heller bo kvar på hvb-hemmet efter åldersuppskrivning. Även om vi visste att det skulle bli svårt hoppades vi även han skulle få stanna hos oss.
Våren 2018 kom sista avslaget. Allt bara gick sönder. En god man som nästan gråter, jag som gråter, min man som blir arg och en pojke i fosterställning som visar ögonvitorna och inte är kontaktbar.
Inte skulle väl pojken förlora en familj till! Han hade ju förlorat först sin far som dog när han var liten och när han flydde förlorade han styvfar, mamma och syskon. Nu vill Migrationsverket skicka honom till Afghanistan. Där finns ingen.
[ Flyktingpastorn: Vilket parti ska vi kunna rösta på i höst när ni vänt unga ryggen? ]
Pojken förstår inte varför Sverige utvisar människor till en plats som de aldrig varit på, en plats i krig. Det är också svårt att förstå varför Migrationsverket inte tror på födelsedatum, trots vaccinationsintyg från Iran. Men de har bestämt att han är medborgare i Afghanistan trots att inte ens Afghanistans ambassad kan fastställa medborgarskap utan utredning.
Migrationsverket försöker tvinga, hota och locka pojken att säga att han vill till Afghanistan frivilligt. De betalar resan till Stockholm och ambassaden för att han ska hämta resedokument. Men ambassaden ger inte resedokument till den som inte vill åka eller som åker under tvång. Pojken återvänder hem utan dokument.
Migrationsverket ska ta beslut om verkställighetshinder som är inlämnat. Så hoppet har inte försvunnit helt.
[ Frida Park: Vi måste förklara vad som gäller i Sverige ]
I drygt 50 år har jag levt i ett tryggt, rättssäkert och generöst land som tar hand om de svaga. Ett land där man blir uppskattad om man hjälper andra. Ett land där hudfärg, ras, religion, sexuell läggning eller ålder inte har betydelse för hur man bemöts eller behandlas. Ett land där medborgarna litar på varandra och hjälper varandra. Ett land där min röst räknas. Men på mindre än ett år har min tilltro till svenska myndigheter och det svenska samhället helt rubbats.
Jag litar inte längre på kommunen som på några dagar bestämde att pojkarna inte fick bo kvar, inte behålla socialsekreterare och god man. Jag litar inte på statliga myndigheter, som Migrationsverket, som hittar på egna födelsedagar och identiteter till unga pojkar. En myndighet som har handläggare som uppmanar en av pojkarna att arbeta svart. En myndighet som har handläggare som talar sämre svenska än den som söker asyl. En myndighet som har många väldigt unga handläggare utan erfarenhet av att intervjua barn och unga med trauman. En myndighet som inte försäkrar sig om att tolk och asylsökande verkligen talar samma språk. En myndighet med handläggare som lovar guld och gröna skogar i ett land i krig och terror. En myndighet med handläggare som säger "då hamnar du i förvar, men det är inget fängelse".
[ Pingst vädjar till Migrationsverket: Lita på pastorers intyg om ensamkommande ]
Jag litar inte på rättsväsendet som har nämndemän som uttalar sig rasistiskt och deklarerar att de inte släpper in fler konvertiter och som sedan avslår de asylsökandes ansökan med en gäspning.
Jag litar inte på politiker som ber oss medborgare om hjälp att öppna våra hem och våra hjärtan och som sedan två år senare sliter hjärtat ur kroppen på oss och jagar våra nya familjemedlemmar på flykt igen.
Jag litar inte på att polisen inte kommer att stå i dörren och ta pojken trots att Migrationsverket skriver att utvisningen är pausad i väntan på ny utredning.
Jag vill ha tillbaka mitt Sverige. Landet där det man gjorde hade betydelse. Där jag som medborgare var viktig. Landet där man kunde lita på myndigheter, de styrande och medmänniskorna. Landet som brydde sig om de svaga och som höll sina löften.
Jag vill ha kvar min familj.
Christina Sköldenäs, lärare
