Donald Trump har nu gett sitt väntade besked att USA bryter upp från Parisavtalet. Det är ett drastiskt drag.
Avtalet omfattas av världens samtliga länder, utom det krigssöndrade Syrien och Nicaragua – som avstod med hänvisning till att avtalet skulle behövt vara ännu skarpare för att klara världens klimat.
De politiska ledarna världen runt har fördömt beslutet. Steget är också kontroversiellt inom USA där ett antal delstater och många världsledande företag kritiserar Trumps beslut. Det kommer utan tvivel öka misstron mot USA i världen, och risken finns också att utträdet ur avtalet inte heller kommer att ge den skjuts åt den amerikanska arbetsmarknaden som president Trump hoppas på.
Det är få forskningsområden med ett så omfattande globalt samarbete som klimatforskningen. Även om det finns nyansskillnader bland klimatforskarna råder det en konsensus om att vår planet värms upp och att det får stora konsekvenser.
Det råder konsensus om att växthusgaserna ökar i atmosfären och en bred majoritet av forskarna menar att det beror på vår användning av fossila bränslen. Samtliga ledande vetenskapsakademier i världen ställer sig bakom klimatforskningens slutsatser. Trumps besked kan knappast tolkas på annat sätt som uttryck för förakt för vetenskap och kunskap. Hans uttalanden om klimatförändringar i valrörelsen förstärker bilden.
Det är få politiska områden som i så stor utsträckning bygger på modern vetenskap som miljöpolitiken. Utan forskarnas analyser vet vi inte vad som är miljöproblem och hur de ska lösas. Ett ifrågasättande av vetenskapen utan några giltiga skäl leder till att vi famlar i blindo hur världens miljöproblem ska tacklas.
USA är ett land som sedan sitt grundande har präglats av sin mångfacetterade bredd av kristna församlingar och samfund. Samhällsutvecklingen efter upplysningstiden har präglats av vetenskaps- och förnuftstro. Modernitetens utveckling i USA har däremot inte rensat ut religionen på samma sätt som har skett i Europa. På vår kontinent har vetenskapstron ofta ersatt religion och kristendomen som ett övergripande paradigm för förståelse av världen, medan relationen mellan tro och förnuft generellt har varit mycket mer harmonisk i det stora landet i väster.
Utvecklingen nu är motsägelsefull. De nykonservativa och nynationalistiska trender som Donald Trump representerar präglas i stor utsträckning av kritik mot moderna samhället präglat av vetenskaps- och förnuftstro.
Att Trump säger nej till Parisavtalet som backas upp av den breda majoriteten av vetenskapens företrädare, är uttryck för ett trendbrott. Alternativa fakta på lösa grunder framhävs, tillsammans med misstro mot både etablissemang och vetenskapstro. Postmoderniteten uttrycker sig i en relativisering där man fritt väljer fakta och kunskap som det passar.
Trump uppfattas också som en företrädare för traditionell amerikansk religiositet och kristendomstolkning. Det är en myt som är ytterst tveksam; Trumps kyrkliga tillhörighet har inte hört till vad man skulle kunna kalla för mainstream-evangelikalism.
Donald Trumps ointresse för miljöpolitiken är också illavarslande. Att kristen tro och kristna kyrkan kopplas samman med både godtycklig vetenskapskritik och ointresse för miljöfrågor ser vi som ytterst bekymrande. En kristen världsbild ger en väldigt bra grund för en helhetsbild på miljöfrågor och miljöengagemang.
Att tro att världen inte har blivit till av en slump utan skapad med mening och syfte, och där människan har ett gudagivet ansvar att förvalta och vårda om planeten – det skapar en grund för ett engagemang i miljöfrågor. En gudstro och en kristen världsbild ger också en stabil grund för en sund tillit till vetenskapen. Att tro att världen har blivit skapad uttrycker en tro att det finns design och rationalitet bakom livet och tillvaron.
Utifrån en kristen tro borde människans utsläpp av växthusgaser, skövlande av planetens naturresurser och medföljande klimatförändringar vara ett tydligt brott mot Skaparens lagar och avsikter. Det är märkligt att USA:s president och hans stödtrupper bland evangelikala kristna inte förstår detta.
Stefan Swärd, fil dr och pastor
Ivar Gustafsson, docent i matematik
Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet
