Många känner oro över att vår svenska "kristna" kultur är hotad. Att islamistiska och andra främmande värderingar tränger sig in. Tommy Dahlman uttrycker (Dagen 6/2) en förståelse för att även kristna människor vill försvara vårt kristna arv genom att stödja Sverigedemokraterna.
Jesus gav oss aldrig uppdraget att bevara den svenska kulturen, och inte heller att tvinga på människor kristna värderingar.
Vår kultur hotas i första hand inte av värderingar från våra muslimska invandrare. Den vittrar inifrån, av vår egen avgudadyrkan – själviskhet, girighet, njutningslystnad. Vi kristna borde sörja över att också vi dragits med i samhällets avgudadyrkan. Alltför få av oss är klarsynta nog att söka Guds rike främst.
Om vår kultur varit frisk och sund hade inte några hundratusen eller ens miljoner muslimer kunnat hota den. Tvärtemot hade den varit så attraktiv och stark att flertalet av dem tagit den till sig med glädje. Alla människor har inom sig kvar något av Guds stämpel som gör att de dras till en kultur som präglas av kärlek, sanning och rättvisa.
Tragiken är att kristna i alla tider tenderat att glida ifrån det viktigaste – att älska och följa Jesus – till att värna den kristna kulturen och moralen. Därmed kallnar kärleken. I kärlekens ställe smyger rädslan in. Den driver oss att bygga murar, skydda oss, värna vårt eget, hålla flyktingar och behövande på behörigt avstånd och köpa enkla nationalistiska och själviska politiska lösningar. Kan vi sminka själviskheten med lite antiabort, kärnfamilj och liknande så är samvetet fredat.
Jesus visar en annan väg i sitt liv och sin undervisning. Vi uppmanas upptäcka honom i de minsta och behövande, och att göra människor till lärjungar genom att dela med oss av glädjebudskapet.
I den kyrka jag tillhör erbjuder vi invandrare att komma till ett språkkafé för att få träna svenska och uppleva gemenskap. Vi välkomnar i samarbete med stadsmissionen och andra kyrkor i staden romska EU-migranter till lite mat, duschning och ibland övernattning i kyrkan. Jag är glad för att liknande och mycket mer görs av väldigt många kyrkor, enskilda och organisationer över vårt land.
Jesus säger till oss: "Skörden är stor men arbetarna få. Be därför skördens herre att han sänder ut arbetare till sin skörd". Vi har en stor mängd gamla svenskar som är vilsna som får utan herde och dessutom många nya svenskar som bara längtar efter vår kärlek.
Vilket är viktigast för oss kristna i dag? Att låta oss drivas av en rädsla som leder till försvar för kristen moral och konfrontation mot islam och muslimer, till murar och främlingskap.
Eller att drivas av en kärlek som leder till omsorg om våra nya syskon och till att både de och alla vilsna gammelsvenskar får del av det glada budskapet?
Eric Carlsson
