De fem prästerna i Storkyrkan har satt igång en debatt som pågår för fullt i olika medier. Är Jesus den enda vägen till Gud, eller leder alla religioner till ett och samma mål? Det är en fråga av ofantligt omfång, och det är självklart att den väcker känslor.
Jag bortser nu från att deras inlägg innehåller rent befängda påståenden både om Nathan Söderblom och om den Katolska kyrkan. Saken är för viktig i sig för att bli ett kyrkopolitiskt slagträ.
Jag skriver här i min dubbla roll som troende katolik och som religionshistoriker med åtskilliga års erfarenhet i att undervisa om icke-kristna religioner.
Det är naturligtvis spänningsfyllt, men det ger perspektiv som behövs för att en sådan debatt inte skall urarta.
Låt mig börja med den vanliga frågan: har kristendomen och islam samma Gud? Frågan låter minst sagt besynnerlig, för det verkar som om man trodde på flera gudar. Finns det en enda Gud så är han självklart Gud också för muslimerna.
Då jag i tv hör på dem som plågas av krigshändelserna i Mellanöstern och säger att de sätter sitt hopp till Gud, skall jag då som kristen säga: ”Äsch, det är fel gud de tror på, så den får de ingen hjälp av!” Vi måste kunna skilja på Gud allsmäktig och de föreställningar människor har om honom.
Också svenskar kan ha de mest olikartade föreställningar om honom, men ber de till Gud får man väl som kristen tro att han hör också deras böner. Men det behöver inte relativisera tron. Som kristen tror jag på Gud så som han har uppenbarats i sin fullhet av Kristus.
Då Jesus säger ”Jag är vägen, sanningen och livet”, så är det inte en ny Gud han förkunnar utan en ny väg till honom som han ger oss. Det är ett erbjudande och inte en befallning. De som följer den vägen skall därför inte se ner på dem som följer andra vägar, och de skall inte bete sig fientligt mot dem. Detta ständiga tal om fiendskap mellan olika religioner förytligar och brutaliserar motsättningar som bättre lämpar sig för allvarliga samtal. Vi lever alla under samma mänskliga grundvillkor och skall respektera varandra i frihet.
Gemensamt för oss alla finns något som nästan helt försvinner i svenska debatter, nämligen transcendensen, medvetandet om att det finns något som överstiger vår rationella och praktiska vardag, och som vi kan kalla Gud.
Det kan uttryckas i de mest oprecisa termer. ”Det finns något bortom bergen, bortom blommorna och sången”, skriver Dan Andersson. Men detta medvetande är grunden för alla religiösa föreställningar och religiösa bruk som finns i världen liksom tanken på att något kan vara heligt och därför skall vördas.
Enligt kristen tradition är detta medvetande givet av Gud. Han har skapat människan till sin avbild, och i henne har han lagt ner en längtan och dragning till honom som sedan utgestaltas utifrån människors olika kulturella förutsättningar på gott och ont. Det har gett tröst och styrka åt ofattbart många, men enligt kristen tro ges den fulla gudskunskapen först genom Kristus.
Enligt islam är han däremot en av profeterna, och Muhammed är ”profeternas sigill”, det vill säga den som ger den slutliga uppenbarelsen. Därför är kristendomen och islam i princip oförenliga.
Varken kristna, judar eller muslimer brukar vara intresserade av att hålla gudstjänst tillsammans, och en kristen kyrka är inte heller lämpad för andra än oss själva. De fem prästernas förslag har inga fördelar alls utan försämrar bara relationen mellan de religiösa samfunden genom att skapa nya spänningar.
Framför allt ger de intrycket av att de vill reducera den kyrka de företräder till ett allmänreligiöst forum för alla och minimera tron på Jesus Kristus.
Sådana tankar är de inte ensamma om idag, men det enda resultatet av sådant är kristendomens gradvisa försvinnande i Sverige.
Per Beskow, religions- och kyrkohistoriker
