Kyrkan är inte sin byggnad

Den normala, bibliska församlingen är en husförsamling, där lärjungar samlas i hemmen för att tillbe och på gatan för att sprida vidare Guds kärlek. Att församlingen skaffar sig en byggnad och samlar 100 personer eller mer är den obibliska avarten, det annorlunda. Kyrko­byggnader växte fram först under 300-talet och blev norm när kristendomen blev stats­religion och alla tvingades att vara kristna. Än i dag är det norm – och ställer till med enorma problem.

Dagen har skrivit om hur Pingstförsamlingen i Lin­köping har köpt en ny lokal, Cupolen, för 28 miljoner kronor. När de sålde sin nuvarande lokal fick de tio miljoner över, som de enligt pastorn Marcus Sönnerbrandt vill spendera på ”om– och tillbyggnad” av den nya lokalen.

Föreställ er att de i stället sålde sin kyrkolokal för att transformeras till en biblisk husförsamling, där cellgrupperna blir gudstjänstfirande och där hela församlingen möts på offentliga platser för att evangelisera precis som apostlarnas församling i Jerusalem möttes på tempelplatsen (Apg 2:46, 5:20–21). Då skulle de hux flux ha 38 miljoner som de slapp spendera på lokaler, som de i stället kunde lägga på att ge bostäder och jobb till tiggare, mångdubbla missionsarbetet och arrangera evangelisationskampanjer.

Det finns sällsynta fall på bra användning av en kyrko­lokal, som till exempel S:ta Clara i Stockholm. Där är det liv och rörelse – de fattiga får mat och praktisk hjälp, volontärer ger sig ut och evangeliserar, församlingen ber två gånger per dag och Guds Ande verkar mäktigt. Men i de flesta kyrkor ser det tyvärr inte ut som S:ta Clara. Många är låsta nästan jämnt. Stora församlingar låter tiggare sova ute i kylan medan de låser in sina dyra prylar i sina mångmiljonbyggnader.

Vad skulle Jesus ha gjort? Han skulle ha fördömt de rika som stänger ute de fattiga (Luk 16:19–23) Han skulle ha ropat verop över dem (6:24), kastat omkull deras pengabord (19:45) och begärt att de säljer allt de äger för att ge åt de fattiga (12:33).

Jesus levde enkelt och sa aldrig åt sina lärjungar att bygga synagogor, i synnerhet inte för flera miljoner. De första lärjungarna använde judarnas syna­gogor som evangelisationsfält, men själva samlades de i hemmen (Apg 18:19, 20:20).

Således gick kollekten till de fattiga, inte till byggande hit och dit. Eftersom ett hem på den tiden inte tog emot så många kom förmodligen inte fler än 20–30 på husmötena. Det är det bibliska, normala, antalet gudstjänstbesökare, inte 200–300, eller än värre 2 000–3 000!

När en husförsamlingsgrupp växer delar den på sig så att halva gruppen samlas i ett nytt hem, när den krymper inlemmas den i en annan grupp.

Inget av detta kostar några pengar. En byggnadsförsamling däremot måste bygga ut eller till och med köpa en ny lokal när den växer, och efter ett tag måste den bygga om eller köpa ny lokal när den krymper också.

Båda dessa alternativ kostar hundratusentals kronor! Jag är övertygad om att om vi vill ha väckelse i Sverige samtidigt som vi vill öka givandet till fattig­domsbekämpning och mission både på hemma­plan och utomlands, så måste de flesta byggnadsförsamlingar omvandlas till husförsamlingar.

Tyvärr finns väldigt få exempel på när detta har skett i Sverige – de flesta husförsamlingar är församlingsplanteringar. Men det är nödvändigt att byggnadsförsamlingar återgår till den bibliska församlingsmodellen, för de fattigas, evangeliets och sin egen överlevnads skull.

Jag skulle vilja se samfundsledningar som omedelbart tar fram strategier för hur byggnadsförsamlingar ska omvandlas till husförsamlingar.

Ni kommer inte ångra att ni gör församlingarna mer bibliska, ni kommer tvärtom få massor av miljoner till att göra det Jesus verkligen sa att vi skulle göra.

Micael Grenholm, teologistudent Uppsala