Kyrkovalet 2017 är avgjort. Resultatet blev som bekant att de politiska partierna fick mer makt. Många har problematiserat denna utveckling, då inte minst den maktkamp som valet gett upphov till, och betraktat från ett frikyrkligt perspektiv är just detta det kanske mest anmärkningsvärda. Förstärkningen av partipolitisk närvaro vittnar nämligen om en sammanblandning av politisk och kulturell makt.
Visst är det så att det mest uppenbara i detta kyrkoval är att de politiska partierna sökt förstärka sitt inflytande över kyrkan, men mer intressant är vad de avser använda detta inflytande till. Här framskymtar nämligen en rädsla över vad förlorad makt över kyrkan skulle innebära för Sverige i kulturell bemärkelse. Talet om att Sverige är och bör vara sekulärt är som bortblåst. Men att politiska partier i ett mångkulturellt och mångreligiöst land som Sverige anser att en luthersk konfession ska bevaras som bärare av en gemensam kultur är naturligtvis djupt problematiskt. Detta gäller alldeles oavsett om den är motiverad av nationalism eller av en svensk modell med rötter i folkhemmet.
Så vad kan vi göra? Finns det inga bättre alternativ?
Vi menar att vi kan och bör lära av historien. Särskilt ett år som detta, då vi firar reformationens 500-årsjubileum, skulle vi tjäna på att tillsammans på nytt reflektera över förhållandet mellan kultur, politik och nation. Vi skulle vinna mycket på att återupptäcka den rörelse på 1500-talet som kan beskrivas som reformationens frikyrkorörelse.
Av reformatorer och katoliker benämndes de med ett skällsord: anabaptister (omdöpare). Dessa anabaptister kritiserade de officiella kyrkornas intima relation till dem som styrde, och den kulturella makt som kyrkorna hade över människorna.
Kyrkan skulle enligt dem bara ha makt över dem som själva valt det. Därför var de teologiskt övertygade om att bara vuxna kunde bli döpta. Kyrkan skulle påverka sin omgivning, inte genom att liera sig med de styrande, utan genom makt underifrån, genom tjänande och utgivande kärlek. Anmärkningsvärda konsekvenser av detta var att de vägrade att delta i det offentliga dödandet, vare sig det gällde att verkställa dödsstraff eller att delta i krig.
Kort sagt finns i denna rörelse många konstruktiva exempel på hur makt kan hanteras och de skulle kunna utgöra viktiga bidrag till det gemensamma livet i ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle. Låt oss därför, i ljuset av partipolitikens framtonade plats i Svenska kyrkan, lyssna till anabaptismen! För är det inte så att Svenska kyrkan behöver ta tydligare steg mot att bli en verkligt fri kyrka, både vad gäller politisk och kulturell makt?
Jonas Melin, teolog Svenska alliansmissionen
David Willgren, teolog Pingströrelsen
Fredrik Wenell, teolog Evangeliska frikyrkan
