Donald Trump är varken ensam eller först om synen på Jerusalem. Faktum är att Bill Clinton och George W Bush gick till val på att flytta den amerikanska ambassaden från Tel Aviv. Svenska kommentarer får det att framstå som att Trump i sin nyckfullhet fattat ett illa genomtänkt beslut. Men när två av de tre presidenter som styrt USA före Trump, oavsett partipolitisk tillhörighet, har haft samma vallöfte visar vår samtida historia hur djupt rotad denna fråga är i den amerikanska politiska debatten.
Lagen "S.1322 The Jerusalem Embassy Relocation Act" antogs med bred majoritet av USA:s folkvalda. Den amerikanska senaten röstade för detta lagförslag med siffrorna 93–5 och representanthuset med siffrorna 374–37. Dessa omröstningar skedde oktober 1995 när Bill Clinton var president.
I lagtexten är det uttalat att ambassadflytten skulle ske senast den 31 maj 1999. Anledningen till att USA inte agerat enligt denna tidtabell är stycke sju i lagtexten som möjliggör att presidenten kan skjuta på beslutet ett halvår med hänvisning till USA:s nationella säkerhet. Detta har presidenterna Clinton, Bush och Obama gjort i omgångar sedan 1995. Frågan har således varit högst närvarande och prövats vid flera tillfällen. Tidigare i år valde Trump att agera precis som sina företrädare, nu fattade han det motsatta beslutet.
När vårt lands rödgröna minoritetsregerings utrikesminister ondgör sig över det amerikanska beslutet framstår Margot Wallström som i bästa fall pinsamt okunnig och i värsta fall besvärande ensidig.
I sin omedelbara kritik påpekar Wallström att Jerusalem är "en plats för böner och drömmar för tre världsreligioner" och har en "viktigt plats i världsarvet". Men på vilket sätt skulle förflyttningen av den amerikanska ambassaden från Tel Aviv till Jerusalem förändra detta?
Anmärkandet från Wallström handlar inte om amerikanerna leds av en tidigare fastighetsmagnat med förkärlek för skrytbyggen och att den svenska regeringen räds att Trump skulle förstöra religiösa viktiga platser eller ruinera det världshistoriska arvet för att anlägga sin ambassad.
Den feministiska utrikesministern kan inte vara omedveten om att Trump i samband med att han gav beskedet sa: ”Jerusalem är i dag och måste förbli en plats där judar ber vid Västra muren, där kristna går längs korsstationerna och där muslimer tillber i al Aqsa-moskén.”
Wallström är dock inte ensam om sina påpekanden. Det är tyvärr en utstuderad taktik som genomgående har använts för att dels orsaka allmän uppvigling, dels underminera trovärdigheten för både beslutet och beslutsfattaren.
De direkta palestinska reaktionerna med strejk och stenkastning visar återigen på framgången i denna strategi. Viljan att bortse fakta och spela på känslor härskar bland det judiska folkets motståndare i Mellanöstern.
Tänk vad befriande det skulle vara om åtminstone Wallström hade förhållit sig till vad Trump verkligen betonade i samband med att han gav beskedet. Den amerikanske presidenten sa att detta inte är ett avsteg från USA:s starka engagemang för ett varaktigt fredsavtal som ska vara ”great” för både israeler och palestinier.
Och det kanske än viktigare att ta fasta på är Trumps markering att USA med detta beslut "inte tar ställning till några slutliga statusfrågor, inklusive de specifika gränserna för den israeliska suveräniteten i Jerusalem eller resolutionen av de omtvistade gränserna". Trump sa att dessa frågor är "upp till de berörda parterna".
När en enkel medborgare kan följa direktsändningen från Vita huset torde ingen tro att det svenska utrikesdepartementet skulle vara omedvetet om vad Trump faktiskt sa. En regering som bidrar till att skapa oro och befästa fördomar på falska premisser är inte seriös. Misstagen som Wallström begår är så många och allvarliga att man inte kan ta dem för olyckliga snedsteg.
Snart fyra år med den feministiska utrikespolitiken har gett mer av plakatpolitik och ensidigt skuldbeläggande än visat prov på minsta förmåga till samförstånd och upprätthållande av goda relationer. För Sveriges bästa och vårt lands anseende i omvärlden är det dags att byta regering.
Marcus Jonsson, f d chefredaktör Poletik
