Sofia Damm skriver i Dagen (10 januari) att regeringen prioriterar ned frågor om religionsfrihet och religionens betydelse för utveckling i det nya policyramverket för svenskt utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd. Med enstaka formuleringar till stöd missar Damm tyvärr att se helheten i den nya politiken.
Med policyramverket tar regeringen ett helhetsgrepp kring utvecklingsfrågorna, och lämnar det stuprörstänk som präglade biståndet under den borgerliga regeringen.
Vi anpassar biståndet till de förändringar som sker i vår omvärld, för att Sverige ska spela en än viktigare roll i världen, för att motverka globala orättvisor och lösa globala problem.
Det är främst tre delar i ramverket som gör att Sofia Damms tes inte stämmer. Ramverket prioriterar lokalt ägarskap: det lokala ägarskapet i utvecklingsländer är helt centralt. Enbart ett bistånd som är anpassat till lokala förhållanden och där mottagarna är genuint involverade ger hållbara resultat.
Detta kräver att ett livsåskådningsperspektiv finns med, eftersom religiösa organisationer är centrala utförare av utvecklingsinsatser, och många människor världen över är religiösa.
Regeringen pekar ut och prioriterar dialogen med utvecklingssamarbetets aktörer. När vi klev in på Utrikesdepartementet hösten 2014 hade åtta viktiga år förlorats i dialogen med biståndets aktörer, forskningen och expertisen. Vi ser värdet i ett brett engagemang för utvecklingssamarbetet. Ett flertal svenska aktörer verkar på religiös grund och ingår i denna dialog.
Vi stärker utvecklingssamarbetets fokus på det krympande demokratiska utrymmet. En mycket oroväckande utveckling syns globalt vad gäller mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer.
Sedan 2015 har över 60 länder stiftat lagar som gör det svårare för människorättsförsvarare att verka, granska makten och hålla beslutsfattare ansvariga. Vi vet att religiösa företrädare i många kontexter är särskilt utsatta.
Regeringens syn är att religionsfrågorna har en självklar, integrerad plats i arbetet för mänskliga rättigheter, eftersom religionsfrihet är en självklar och erkänd mänsklig rättighet. Med detta integrerade angreppssätt får religionsfrågorna en tydlig plats.
Behovet av att integrera religionsfrihetsfrågorna i de bredare mänskliga rättighetsfrågorna har lyfts av flera organisationer på senare år.
I en rapport från Svenska missionsrådet 2016 beskrivs att kunskapen om religionsfrihetsfrågor behöver öka – på detta spår har regeringen inom utrikespolitiken vidtagit flera åtgärder, däribland att tillsätta en efterlängtad särskild ambassadör för mänskliga rättigheter, som bland annat kommer fokusera på religionsfrihet.
Alexandria-institutets verksamhet för interreligiös dialog spelar en viktig roll i att lyfta frågorna i utrikesförvaltningen.
I slutet av 2016 presenterades även en skrivelse om mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer i utrikespolitiken, där religionsfrågorna har en självklar plats.
Trossamfunden och religiösa rörelser världen över fyller många viktiga funktioner i våra samhällen och för oss människor. De är viktiga i sig själva, men också centrala krafter för utveckling, fattigdomsbekämpning och mot förtryck och mänsklig nöd. Om det är regeringen förvissad.
Regeringen ska nu verka tillsammans med biståndets alla aktörer för att göra verklighet av våra förhoppningar, om en hållbar och rättvis värld.
Isabella Lövin, minister för internationellt utvecklingssamarbete och klimat
