De senaste veckorna har medierna varit fyllda av avslöjanden i spåren av #metoo. Ingen sektor tycks vara förskonad från dessa berättelser om allt ifrån enstaka till relativt systematiska sexuella trakasserier och rena övergrepp. Men frågan är i själva verket en del i vad jag ser som ett större sammanhang.
Det är mer regel än undantag att flickor och kvinnor uppger sig inte ha respekterats utan utsatts för kränkningar, sexuella trakasserier och rena övergrepp.
Människor från samhällets toppar smusslar undan gigantiska summor från skattesystemet, pengar som hade gjort ofantlig nytta för att förbättra vård och omsorg.
Hot och våld mot personal i vård och socialtjänst och deras familjer. Poliser som måste vakta akutmottagningen.
Kriminella nätverk kontrollerar och sätter skräck i hela stadsdelar och ungdomsgäng som angriper livräddande utryckningsfordon.
Människor vågar inte anmäla brott eller vittna i rätten, av rädsla för repressalier.
De flesta av oss har en inbyggd känsla för rätt och fel. Vi reagerar när någon blir illa behandlad – och vi kan själva må dåligt när vi inser att vi behandlat någon illa. Empatin, förmågan att sätta sig in i andras känslor, finns tidigt. Spädbarn som ser ett annat barn gråta sympatigråter.
Redan hos små barn finns ett patos för rättvisa och att följa spelreglerna. Har någon försökt fuska i Fia utan att reaktionerna blivit oerhört starka?
Med en sådan begynnelse, hur kan det då förekomma att människor längre fram i livet tillskansar sig ekonomiska fördelar på andras bekostnad, som finanshajar och paradisföretagare gör? Tror de inte att varje krona i skatt känns lika tuff för låginkomsttagaren?
Hur kan vissa människor utnyttja andra för sin egen tillfredsställelse, utan hänsyn till den andres önskan, värdighet och integritet? Är förövarens ego så stort att man ens ser att det är en medmänniska man förnedrar?
Värderingar är det gemensamma kitt som håller samman ett samhälle; en norm för vad som är rätt eller fel, acceptabelt eller uppåt väggarna. Mycket är universellt och kan kännas igen över större delen av jordklotet, medan andra värderingar är mer kulturellt betingade.
Sverige har under tusen år präglats av kristendomen och dess syn på varje människa som en unik person med unika egenskaper och ett absolut och okränkbart värde. Många människor av i dag vill dock inte erkänna några absoluta sanningar eller värderingar som gäller över tid, utan anser att var och en kan forma sin egen uppfattning, sitt eget regelverk – eller helt gå på stundens känsla. Jag tror att en del av den värderingskris vi ser i dag kan kopplas till den rådande värderelativismen. I ett sådant samhälle slår egoismen rot. Det som känns bra för mig styr mina beslut, inte vad som är rätt eller vad som är rimligt med hänsyn till det gemensamma bästa. Är det inte just det vi nu ser frukterna av?
I Dagens kulturkrönika den 22 november skriver Magnus Malm under rubriken "I det syndfria landet" om sekulariseringens effekter. Jag kan känna igen mig i en del av tankegångarna. Jag tycker mig se en koppling till det som en gång utgjorde startskottet för Kristdemokraterna – de befarade konsekvenserna av att kristendomsämnet avskaffades, och därmed den gemensamma värdegrund som på så sätt förmedlades till varenda elev i hela riket.
Vi behöver börja tala om värderingar igen. Vilka gemensamma värden kan vi samlas kring, för att samhället ska hålla ihop och bli tryggt och gott att leva i? Jag dristar mig att lyfta fram några grundläggande värderingar, som jag tror att de flesta kan ställa sig bakom, oavsett kulturell eller religiös bakgrund:
Det unika, absoluta och okränkbara människovärdet. Varje person är ett mål i sig, aldrig ett medel för någon annan.
Solidariteten, vårt ansvar för våra medmänniskor.
Gott förvaltarskap för såväl ekonomi, miljö som mänskliga resurser. Den värld vi lämnar över till våra barn och barnbarn ska vara minst lika god som den vi nu lever i.
Värdet av små gemenskaper, med en naturlig omsorg om varandra, och som utgör samhällets grundstenar. Familj, grannar, föreningsliv, församlingar. Det som inte kan lösas där ska det offentliga bistå med.
Förståelsen för att vi människor är ofullkomliga. Vi kan alla göra misstag och har rätt att få en andra chans.
Detta är ett knippe värderingar, som bygger på kristen värdegrund och västerländsk humanism. Goda värderingar, som håller att bygga ett gott och hållbart samhälle på, med plats för både den svaga och den starka. Kristdemokrati helt enkelt.
Gudrun Brunegård, oppositionsråd (KD), landstinget i Kalmar län
