Jag tror vi var många som blev glatt överraskade av Joel Halldorfs ledare om att "homosexualitet är ingen regelfråga" (Dagen 18/3), samt några av de första responserna som följde. Det fanns plötsligt ett nytt tonläge i samtalet, som visade att det kanske trots allt kan finnas en väg framåt för att hantera en för många av oss svår och känslig fråga.
Denna hoppfulla känsla förstärktes förra veckan av ett poddsamtal i Dagen med Mark Levengood, där han på ett väldigt fint sätt beskriver sin tro och Gudsrelation. Det står i stark kontrast till en för mig och många andra smärtsam upplevelse strax efter att jag tillträtt som rektor för Örebro Teologiska Högskola för ett drygt decennium sedan.
En av stadens största frikyrkoförsamlingar bröt då ett uthyrningsavtal med studieförbundet Bilda efter att man fått veta att Levengood var en av de inbjudna talarna. Man ville inte ens indirekt förknippas med en så välkänd homosexuell profil. Jag är tacksamt förvånad att Levengood kunde låta bli att referera till den och liknande erfarenheter när han i poddsamtalet fick frågor om sin inställning till frikyrklig fromhet.
Men med det manifest, undertecknat av 22 pingstpastorer (med Tommy Dahlman i spetsen), som Dagen publicerade 9/4 tycks samtalet vara tillbaka på ruta noll – eller kanske snarare på minussidan. Det verkar som de vill vrida tillbaka klockan till tiden då Mark Levengood hindrades från att förorena ett frikyrkligt podium. Ännu mer så när man läser några av Tommy Dahlmans efterföljande kommentarer i olika media.
Dahlman och hans vänner har alldeles rätt i att tidsandan och sanningen inte alltid går i takt. Det krävs ibland mod att stå emot, däremot handlar inte allt motstånd om mod. Och när det är tal om det blir modet mer konstruktivt om det kombineras med urskiljningsförmåga. Vad som är den dominerande (eller mest skadliga) tidsandan är inte alltid uppenbart.
Vid en del tillfällen har kristna mått bra av att försöka förstå och lyssna på tidsandan med respekt. Ibland har vi till och med lärt oss viktiga saker. Det gäller exempelvis synen på kvinnor i församlingen – kvinnligt ledarskap är ju inte helt lätt att få ihop med den ordagranna lydelsen av de bibliska texterna. Men att kristna församlingar mer än en gång lärt sig saker av tidsandan är naturligtvis inget argument som biter på de 22 debattörerna.
Precis som Joel Halldorf avser jag inte att argumentera för den ena eller andra hållningen avseende kristnas förhållande till homosexualitet. Jag tror att vi som fortfarande känner frändskap med den yngre delen av svensk väckelserörelse har en fortsatt lång resa framför oss avseende de frågorna. Men när Dahlman och hans vänner gör det till en "helt avgörande teologisk fråga" som "till sist handlar om himlen och evigheten" så slår de igen de gläntande dialogdörrar vi behöver för att komma vidare på den resan. Och de tar på sig en domarmantel som inte är ämnad för människor att bära.
Tycker de sig verkligen ha mandat att stänga himlens portar – också för ett antal människor som redan finns i pingströrelsens församlingar?
Dessutom så slår de igen andra dörrar. När sökande svenskar läser de referat av manifestet som nått Dagens Nyheter och annan rikspress så har man väldigt svårt att uppfatta ens en antydan om de riktigt Goda Nyheterna, och än mindre att svensk frikyrklighet skulle vara bärare av dessa.
Jag råkade läsa de 22 pastorernas insändare samtidigt med en artikel i The New Yorker, som lyfter fram att miljontals amerikaner nyligt har börjat intressera sig för ateism och den amerikanska motsvarigheten till Humanisterna.
Det har skett efter att den republikanske Texas-senatorn Ted Cruz tillkännagav sin presidentkandidatur för ett par veckor sedan och därefter lanserats i tv-annonser över landet. Cruz är en utpräglat konservativ kristen, med en syn på homosexualitet (och en räcka andra frågor) som ligger nära sådant Tommy Dahlman under senare tid har gett uttryck för i sitt allt större mediala genomslag. The New Yorker citerar den kände ateisten Richard Dawkins: ”Ted Cruz har skapat fler ateister på två veckor än jag lyckats med under flera decennier.” Jag är rädd att Tommy Dahlman lyckas med något motsvarande i Sverige, och precis som Cruz har också han en ganska stor hejarklack.
De 22 relativt okända pingstpastorerna kommenterar med gillande debattartikeln från Pelle Hörnmark och ytterligare nio mer kända pingstpastorer (Dagen 2/4). Det hade varit intressant att veta om uppskattningen är ömsesidig.
Det är svårt att ogilla de tios artikel. Det är ännu svårare att utläsa hur de egentligen förhåller sig till den specifika livsstilsfråga som debatten kommit att handla om. Jag har – utifrån egen erfarenhet och tillkortakommanden – ganska lätt att förstå artikelns brist på konkretion.
Men om dessa ledande pingstpastorer orkar och vågar, visst är vi många som gärna skulle vilja veta hur de tänker om Dahlman och hans vänner: Är himlen stängd för den som lever i ett homosexuellt förhållande? Kan en sådan person bli – eller fortsätta vara – medlem i en pingstförsamling?
Pekka Mellergård, docent i neurokirurgi och överläkare på Örebro Universitetssjukhus
Läs också 22 pingstpastorer: Bibeln är tydlig om homosexualitet - det är en synd
