Observera att den här artikeln publicerades den 4 juli 2018, men har fått ny spridning på sociala medier.
Sommaren 2014 vändes livet upp och ned för svenskar som härstammar från ursprungsbefolkningar i Syrien, Turkiet och Irak. 100 år efter folkmordet på våra förfäder i det ottomanska riket nåddes vi av den tragiska nyheten om att mördarsekten ISIS hade utsett icke-muslimer till paria.
I över tio år har jag, och flera med mig, varnat för att den etnoreligiösa rensningen av kristna assyrier/syrianer/kaldéer och armenier, samt yezidier, mandéer och andra ickemuslimska grupper i Irak, skulle komma att eskalera till ett fullskaligt folkmord. Alla tecken fanns där. Hatet. Massmorden. Allt. Vi hade också sett att övergreppen kommit till Syrien.
ISIS och andra extremistgrupper dödar också muslimer, både shia och sunni, som inte ville följa deras doktrin. Skillnaden är att yezidier och kristna inte ”bara” skulle mördas, de skulle utrotas, all vetskap om deras existens skulle dessutom utplånas. Både den religiösa och etniska.
Läs mer: Nuri Kino: Kristofobi är på riktigt
Efter en hätsk debatt i Sveriges Radio mellan Carl Bildt, som då var utrikesminister, och mig, åkte han på studieresa till Irak för att bland annat träffa personer som lyckats fly från ISIS våld.
I september fick Sverige en ny regering. Många av oss blev glada åt att Margot Wallström som internationellt var känd som en förkämpe för kvinnors rättigheter, fick posten som utrikesminister. Vi trodde att hon skulle göra allt i sin makt för att i FN och andra forum kämpa för att stoppa folkmordet. Framför allt trodde vi att hon skulle kämpa med näbbar och klor för att få de kristna och yezidiska kvinnorna, som kidnappats och sålts som sexslavar, befriade. Vi lurade oss själva.
A Demand For Action, den människorättsorganisation som jag var med att starta, sökte hjälp över hela världen. Vi vände oss till olika organ i FN, USA:s regering, kongressen och till Europaparlamentet i Bryssel.
Europaparlamentarikern Lars Adaktusson lyckades få det pågående folkmordet erkänt i Europaparlamentet. Han hade bland annat använt sig av världens främsta experter på folkmordskonventionen för att undersöka om krigsbrotten mot kristna, yezidier och andra minoriteter, matchade kriterierna för folkmord. Europaparlamentet var enigt, man röstade för att kalla det för ett folkmord och att också agera för att stoppa det.
Många nationella parlament gjorde sedan detsamma, bland dem det brittiska underhuset och den amerikanska kongressen.
Vad gjorde den svenska riksdagen? Jo, den röstade emot ett erkännande. Margot Wallström och hennes supporters använde sig av märkliga argument som att den svenska riksdagen inte kan agera rättegång. Ett historiskt svek.
Läs mer: Nuri Kino: Förföljelsen som glömdes bort
Världens första feministiska regering gick i bräschen för att vända ansiktet från de mest behövande kvinnorna och flickorna på jorden. Den humanitära stormakten Sverige prioriterade bort offer och överlevare av ett pågående folkmord.
Kort efter det stora sveket kom nästa. I juni 2016 utsåg Sverige ett särskilt sändebud för religionsfrihet. Det har andra länder också, diplomater vars enda uppgift är att undersöka och rapportera om religiös förföljelse. Pressmeddelandet löd det så här: "Kampen mot antisemitism och islamofobi är ett prioriterat område för regeringen. Därför utsåg utrikesminister Margot Wallström nyligen diplomaten Joachim Bergström till särskilt sändebud med ansvar för dessa frågor."
Det tål att påminnas om att detta gjordes samtidigt som kristna enligt flera rapporter är de mest förföljda i världen. När jag på söndagen den 13 maj i år fick vetskap om att kyrkor i Indonesien utsattes för terrordåd uppmanade jag följare på Facebook att skriva till Bergström och fråga varför inte kristofobi och förföljelse av till exempel yezidier inte står med i hans titel. Jag skrev också ett mejl till honom. Han svarade efter bara några minuter "Bra vi får tala ut. Att det inte nämns i min titel innebär inte att frågorna inte hanteras. Också jag talar med och träffar kristna regelbundet."
En tid senare pratade vi i telefon. Bergström förstod inte kritiken att kristna undantas från uppdragsbeskrivningen under ett pågående folkmord mot dem. Det var ju dessutom inte han som hade utsett sig själv, det var ju regeringen. Bergström menade också att det redan görs mycket för förföljda kristna i utrikesdepartementet, att det lyder under avdelningen ”mänskliga rättigheter”.
Under det 15 minuter långa samtalet återkom jag flera gånger till att jag hade försökt hitta något på Internet som visade vad han gjort för förföljda kristna, ett tal, en rapport, en artikel eller åtminstone ett omnämnande i bilaterala samtal. Hans svar var att sådant ju görs under diplomatiska förhållanden och därför i hemlighet. Jag envisades, jag ville se bevis för att något sådant har inträffat. Han lovade då att han skulle skicka mig material som visade att både han och de på "mänskliga rättigheter " hade gjort detta. Något sådant har ännu, drygt två månader efter vårt samtal, inte kommit.
I juli månad är Sverige ordförande för FN:s säkerhetsråd, Wallström har nu chansen att i historieböcker inte bli beskriven som en besvikelse.
Nuri Kino, grundare A Demand For Action, journalist
