Hur avgör en statlig myndighet en människas innersta övertygelser? Finns det en modell enligt vilken tjänstemän kan mäta en konvertits religiösa överlåtelse? I Sverige tycks det offentliga avkräva en kurs i både religionssociologi och troslära innan ett religionsbyte anses vara trovärdigt. I Iran räcker det med att man säger sig tillbe en annan gud.
I mer än 1000 dagar har pastor Youcef Nadarkhanis suttit fängslad i Iran i väntan på sin avrättning som avfälling från islam. Det tyngsta domsskälet? Knappast hans förklaring av treenighetsläran, skillnaderna mellan olika kyrkofamiljer, eller hur man firar kristna högtider. Det verkliga skälet var att han konverterade och startade en kristen kyrka.
Nadarkhanis advokat Mohammad Ali Dadkhah har i sin tur dömts till 9 år i fängelse och 10 års yrkesförbud. Hans brott? Han försvarade pastor Nadarkhanis rätt att utöva sin religion.
När det svenska Migrationsverket däremot ska avgöra om en person har bytt religion, krävs i stället kunskapstester som en vanlig svensk gudstjänstbesökare skulle ha problem med. Iranske konvertiten Noel Pak Daman, som flydde till Sverige sedan hans vänner avrättats offentligt för att ha missionerat, är en av de personer som myndigheten närmast förväntar sig en teologiexamen ifrån. Den inre motivationen att berätta om sin nya kristna tro väger tydligen lätt. Nu kuggades han i handläggarnas ögon och ska därför skickas tillbaka till sitt hemland som har lägre beviskrav på religionsbyte.
I liknande utredningsprotokoll av andra konvertiter, vars trovärdighet också ifrågasätts, förväntas de förklara skillnaderna mellan protestanter, ortodoxa och katoliker, hur man firar kristna högtider, namnge heliga platser, förklara nattvardsritualen och läran om olika sakrament. Pingströrelsens och Frälsningsarméns medlemsvillkor bleknar i jämförelse.
Etablerade svenska samfunds pastorers och själasörjares mångåriga erfarenhet begränsas till ett vittnesmål eller dopintyg. Slutsatsen av trovärdighetsutredningarna är att handläggare, domare och nämndemän utan erfarenhet av att ha följt en persons väg till att omfamna en ny tro, vet mer. Det vore därför önskvärt om praxis ändrades så att civilsamhällets kompetens fick väga tyngre.
När utrikesminister Carl Bildt i april svarade på en riksdagsfråga om pastor Nadarkhani och andra religiösa minoriteter i Iran hette det att Sverige är pådrivande i EU:s kritik mot regimen för brott mot de mänskliga rättigheterna.
Migrationsverket tycks dock ofta blunda för inskränkningar mot rätten att fritt kunna konvertera utan hot om våld, förföljelse och diskriminering. Om nu inte Youcef Nadarkhani, Noel Pak Daman, och andra konvertiter klarar av myndighetens katekesförhör.
