Oro i svenskt biståndsarbete

Under det senaste året har det varit mycket fokus på svenska organisationer som har fleråriga avtal om finansiellt stöd med Sida (så kallade ramavtal). Till följd av ändrade urvalskriterier och ökade krav förlorade PMU Interlife sitt ramavtal, vilket Dagen rapporterat om.

Vad gör organisationerna i ett läge när de förlorar en betydande del av sin inkomst? Anpassar de sig för kraven, med risk för att förlora sitt egna jag, eller står de fast vid sin självständiga roll och riskerar att inte få något finansiellt stöd?

Under hösten 2014 skrev jag min kandidatuppsats i Globala Utvecklingsstudier genom Göteborgs Universitet. Jag undersökte ifall ökade urvalskrav ifrån regeringen, genom Sida, gör så att ramorganisationer upplever att de måste anpassa sig för att kunna fortsätta erhålla det finansiella stödet.

Slutsatserna är att organisationerna menar att även om ökade krav har påverkat dem i form av att hålla sig à jour med system­instrument så har det inte påverkat deras röst, deras självständiga roll. De anser sig fortfarande vara stadigt förankrade i sina värderingar och i det som utgör dem.

Dock lyfte alla organisationer fram två områden som oroar. Den första oron är att man tappar det långsiktiga perspektivet till förmån för regeringssatsningar på kortsiktiga, snabba mål och resultat.

Samhällsförändringar och attitydförändringar tar längre tid än så om det ska gå att urskilja resultat, men är minst lika viktiga för att kunna bygga och bevara demokrati.

Oro numer två är det som r­egeringen och Sida funderar mer långsiktigt på: Öppna upp det finansiella stödet för även u­tländska och kanske till och med privata aktörer. Att pengar som hittills varit reserverade för svenska civilsamhällesorganisationer ska kunna gå till andra aktörer som kanske inte har samma långa erfarenhet av u­tvecklingsverksamhet som de svenska organisationerna.

Denna oro, som organisationerna uttrycker i min uppsats, föranleder följande reflektioner. Civilsamhällesforskare m­enar att det är just ett starkt civilt samhälle som skapar grogrunden för en stark demokrati. Organisationers självständiga roll är som samhällsaktörer och röstbärare, där de blir en motpol mot staten och näringslivet. Tagna tillsammans till en ideell sektor representerar de en viktig resurs och blir det åtråvärda mellanrummet mellan stat och marknad. Civila samhällets organisationer drivs inte av att maximera vinster eller att vinna politiska röster utan av någonting mycket större – att "rädda världen". Det är detta som b­idrar till att ge civilsamhällets dess starka roll som "demokrati­väktare".

Om svenskt utvecklingssamarbete runt om i världen förändras till att bara fokusera på snabba, mätbara resultat riskerar organisationerna att gå ifrån att vara "röst" till att bli det som forskarna kallar för "service". I stället för att vara sina egna, med egna mål, agendor och visioner så riskerar de att bli utförare av sådant som staten behöver men som inte marknaden vill eller klarar av att göra.

Det kan e­xempelvis vara att uppfylla kortsiktiga, snabba mål. De blir så kallade ”service providers” och gör det staten ”anställer” dem för att göra. Om organisationerna fastnar i ”service-rollen” riskerar positionen som samhällsaktör och motpol att försvinna.

Vad händer med svenskt utvecklingssamarbete om svenska biståndspengar går till de som erbjuder snabbast resultat, oavsett organisation?

Öppnar man då också upp för tävlan, osäkerhet, monopol och för korruption? Det vill säga: Allt det som svenskt bistånd försöker jobba mot i andra länder. Om utländska aktörer får det svenska finansiella stödet i stället så blir det svenska civilsamhällets röst svagare.

Forskarna menar att man riskerar att tappa det som gjort de svenska organisationerna till attraktiva aktörer från alla först­a början. Att de var sina egna med mål och visioner, grundade i djupa värderingar och med goda kontakter till det l­okala civilsamhället i mottagarländerna.

Det svenska civilsamhället härstammar ifrån och förvaltar ett socialt arv ifrån folkrörelserna – solidaritet mot den som behöver hjälp, djupa demokratiska värderingar och människor som kommer samman för att själva förbättra sin egen och andras livssituation. Detta är lika viktigt att förmedla till omvärlden som våra ekonomiska resurser.

Speciellt nu när vår värld står inför massiva motsättningar i form av ökad våld och konflikter, utbredd fattigdom och pandemier som ebola.

Enda sättet att förvalta och stärka detta arv, till nytta för Sidas yttersta mål om ett livskraftigt och pluralistiskt civilt samhälle i utvecklingsländer, är att arbeta för att behålla ett fortsatt starkt civilsamhälle även i Sverige.

Sandra Tidefors, fil kand i Globala utvecklingsstudier vid Göteborgs universitet.