I veckan tog samfunden som remissinstans emot den omfattande utredning som Ulf Bjereld gjort på uppdrag av regeringen om hur staten ska se på ekonomiskt stöd till trossamfunden i framtiden.
Inom Evangeliska frikyrkan (EFK) har frågorna om bidrag och relationen till staten varit uppe till diskussion många gånger. Ett exempel var när Ungdomsstyrelsen ville att EFK Ung och varje lokal EFK-församling skulle omorganiseras för att kunna behålla statliga bidrag.
EFK ville inte ge efter för en statlig styrning av hur vi organiserar vår verksamhet. Prislappen på detta har varit cirka 20 miljoner kronor i uteblivet stöd sedan dess. Detta har knappast lett till att utvecklingen för barn och unga i EFK:s församlingar har blivit sämre än i andra samfund.
Marcus Jonsson antyder i en debattartikel i Dagen den 23 mars att det finns ett osunt beroende av staten. EFK:s församlingars arbete i Sverige inklusive vårt gemensamma arbete, torde i dag vara finansierade av bidrag från stat och kommun till cirka 2–3 procent. Vi är inte beroende av dessa bidrag.
Läs mer: Samfunden osunt beroende av staten
Den pågående kulturdebatten om religion och samhälle handlar inte om bidragsberoende. Samtalet i Sverige rör något annat. Det andas ofta en djup misstro mot religion i samhället. Här buntas allt ihop i en enda säck. Detta för att såväl frikyrkor, som Katolska kyrkan, Svenska kyrkan och islam uppfattas på olika sätt stå för förtryckande strukturer. Därför upplever politiken ett behov att markera avståndstagande.
I Norden har stat och samhällsinstitutioner under 100 års tid arbetat med att lösriva sig från den kristna enhetskulturen. I detta vill folken ha en uppgörelse med den kyrka som stått för makten. I Sverige har detta projekt nått längst. När kyrkorna i denna kulturdebatt argumenterar uppfattas vi ofta krampaktigt hålla kvar vid privilegier från en svunnen tid. Vi blir konservativa museivurmare när vi borde vara progressiva samhällsbyggare. Det är ett problem för oss.
Lösgörandet av kyrka och kristendom från staten har upplevts obekväm för många inom kyrkorna. Men som baptist borde detta inte beskrivas i enbart negativa termer. Vår hållning har ju varit att staten ska sköta sitt och kyrkan sitt utifrån helt olika förutsättningar för sina funktioner. Men frikyrkliga har ofta gått från att bejaka denna uppdelning till att i stället sörja när den väl sker.
Jag vill argumentera för att vi som kyrkor behöver göra några attitydförändringar.
Först behöver vi avstå från privilegier. Att vi har svårt för detta illustrerades av kyrkornas något paradoxala agerande i samband med ny lagstiftning om äktenskapet i 2008–2009. Katolska kyrkan, Equmeniakyrkans modersamfund, en majoritet av Svenska kyrkans biskopar och flera andra trossamfund pläderade övertygande för en civilrättslig ordning utan kyrkliga vigselförrättare. Ironiskt nog röstade nästan hela riksdagen igenom fortsatt vigselrätt för trossamfunden. Varför är en gåta, eftersom det går emot tanken att stat och religion ska vara åtskilda. En gåta är det också varför nästan ingen av kyrkorna tog konsekvensen av sin hållning och införde en civilrättslig ordning genom att avsäga sig den vigselrätt man sa sig inte ville ha.
För att kyrkorna ska kunna vara ett trovärdigt vittne om Jesu liv och gärning, måste hon göra något väldigt basalt: Arbeta utifrån en ställning i samhället utan privilegier. Så gjorde Gud när Gud blev människa.
Därnäst bör vi inte fokusera på hur vi kan få bidrag utan hur vi kan ge våra bidrag. I den missionella omställning som vi behöver göra, är detta en viktig fokusförskjutning. Att vara missionell innebär att se på kyrkans uppdrag som en helhet. Allt församlingen är och gör, syftar till att genom gemenskapen möta hela människans behov av Gud; ande, själ och kropp – utan uppdelning.
Kyrkans ärende har alltid varit att ge evangeliet i samhället så att människors liv förvandlas. Det måste alltid vara en gåva till människor och samhället.
Sist kan bara en kyrka som får fortsätta att vara just kyrka, ingå förtroendefulla samarbeten. Kyrkorna kan jobba med extern insamling, och statliga medel kan också vara en del av detta. Församlingsliv får gärna uttryckas i förtroendefullt samarbete med andra samhällsaktörer.
Men om bidrag från andra tvingar oss till att dela upp det vi gör som församling i andligt och icke-andligt, sekulariserar vi oss själva som kyrka. När vi granskar den statliga utredningen eller när församlingar ska ta ställning till kommunala bidrag, är detta viktiga kriterium att förhålla oss till, något Dagens Joakim Hagerius illustrerar i sin ledartext den 12 april.
Vi vill vara med och bygga framtidens Sverige. Statligt och kommunalt stöd är inte viktigt för vår finansiering. Det är viktigt som en inbjudan från stat och kommun till kyrkorna att vara med att bygga ett hållbart samhälle som just kyrka, därför att vi ser människans djupa behov som en djupt andlig fråga.
Øyvind Tholvsen, ledare för Evangeliska frikyrkans Sverigeprogram
