Gång på efter annan framhålls det i medier från skilda opinionsbildare att Svenska kyrkan har politiserats med en slagsida åt vänster. Bilden har spridits och etablerats så till den grad att när biskop Eva Brunne på Twitter tackar statsminister Löfvén för hans visade ledarskap i samband med IT-härvan kring Transportstyrelsen, så exploderar det hela.
Tack Stefan Löfven för ditt starka och tydliga ansvarstagande.
— Eva Brunne (@BiskopEva) July 27, 2017
Många ser bokstavligen rött och det blir en stark proteststorm mot biskopen med sedvanliga hot om utträden och med båda misogyna och homofoba inslag.
Läs också: Biskop Eva Brunne kritiserad för Twitter-tack till Löfven
När en annan biskop, Fredrik Modeus i Växjö, twittrar ut sitt Jubel för Annie Lööf som med starkt patos talar evangelium – mot främlingsfientlighet, rasism och intolerans är reaktionerna jämförelsevis obetydliga.
Jubel för @annieloof som med starkt patos talar evangelium - mot främlingsfientlighet, rasism och intolerans.
— Fredrik Modéus (@biskopenivaxjo) July 4, 2017
Biskopens sexualitet tas inte upp och han möts inte av nedsättande tillmälen. En kvinna döms som vanligt hårdare och får inte göra fel.
En slutsats kan vara möjlig att dra, av de arton kommentarer som finns till Modeus tweet, att jämföra med Brunnes över femhundra: Den kyrka som sägs vara så vänsterorienterad kan i alla fall inte anklagas för att ägna sig åt att hetsa mot en biskop.
Så, visst pågår det en konservativ kulturkamp både inom kyrkan och utanför. Därför behövs det perspektiv.
Är Svenska kyrkan i stort verkligen så politiserad, och är det i så fall åt vänster? Visst är kyrkan politiserad genom sin styrning. Det händer säkert också, från och till, att partipolitikens agendor spiller över och leder till konflikt och maktkamp i församlingar.
Men att vilja peka ut biskopar och andra som partipolitiska företrädare med en socialistisk agenda i sitt ämbete och sin tjänst, är ju naturligtvis inget annat än vilda konspirationsteorier.
Snarare är det väl så att än så länge har inte kyrkans företrädare sålt allt kyrkan äger och gett åt de fattiga. Nej, Svenska kyrkan är på nationell nivå välmående med aktiekapital och vinst och äger mark, fastigheter och skogar.
Svenska kyrkan är på klassiskt vis också en kulturarvs- och traditionsbärare i samhället. Förändringar går ofta trögt och långsamt. Våra biskopar ser väl inte heller direkt lidande ut när de döper kungabarn. Kyrkan har inte släppt vigselrätten utan värnar fortfarande om äktenskapet som samlevnadsform. Det nationella anslaget framstår också klart i och med namnet Svenska kyrkan.
I nuläget förlorar faktiskt den konservativa sidan sin medmänskliga trovärdighet genom att dra upp vänsterkortet. Kyrkan har på grund av Jesus Kristus alltid haft djupa rötter i medmänsklighet, solidaritet och nåd.
Att göra frågor kring detta till vänsterfrågor eller till ett bevis för kyrkans politisering förlorar egentligen alla på.
Den polarisering vi ser i samhället i stort, slår naturligtvis också igenom inom kyrkan. Frågan är om någon tjänar på att upprätthålla denna polarisering? Kunde vi inte i stället tala om den kyrka som vi på djupet är - Kristi kropp som rymmer en mosaik av olika människor, erfarenheter, upplevelser och åsikter?
Inför Gud är ingen sosse, kristdemokrat eller moderat. Gud är gränsöverskridande och därmed kallas kyrkan till att vara det också.
Ungefär lika säkert som amen i kyrkan kommer kyrkans närvaro på sociala medier nu att diskuteras internt inom kyrkan. Återigen är det då värt att påpeka att Svenska kyrkan inte är någon åsiktsgemenskap. Det är lätt hänt att vi alla går i den fällan, eftersom vi ofta talar om medlemskap, ungefär som i en förening, i stället för ett lärjungaskap; ett sökande och ett undersökande efterföljande.
Eva Brunne stod inte helt ensam när drevet gick. Privatpersoner försvarade henne men kollegor i ämbetet lyste med sin frånvaro. Svenska kyrkans eget nationella Twitterkonto låg lågt under stormen mot henne, men gick då och då in för att poängtera att detta var hennes egen tweet och inte kyrkans officiella hållning.
Frågorna som dröjer sig kvar är: Fanns det någon kommunikativ strategi på nationell nivå i det spända läge som Sverige befann sig i?
Hade det varit möjligt att på det gemensamma kontot för Svenska kyrkan stå upp mot misogyni och homofobi just där och då?
I vilken grad ska en person inom kyrkan behöva möta ett drev ensam?
Kyrkan får nu inte dra sig tillbaka från Twitter utan fortsätta våga tolka evangeliet i aktuell nutid även när det riskerar att ses som något politiskt. Vågar vi inte stå för trons konsekvenser kan vi lika väl gå offline.
Helena Myrstener, präst och debattör
Läs också: Svenska kyrkan efter Brunne-kritiken: Twitter är ett trubbigt instrument
