Det finns skäl att anmärka på hur utredningen om det statliga stödet till trossamfunden har tagits emot. Kommentarerna vittnar om att det finns ett intresse. Samtidigt avslöjar rapporteringen om en påfallande okunskap hos såväl mediekåren som makthavarna. Det är en farlig kombination. Särskilt i ett land där framträdande opinionsbildare öppet bär på en misstro mot religionens plats och religiösas rättigheter i samhället.
Professor Ulf Bjereld har gjort en seriös och omfattande genomlysning av det befintliga regelverket. För- och nackdelar med dagens lagstiftning och utformning av stödet redovisas grundligt tillsammans med förslag på omfattande förändringar. Men det vi nu har sett är enbart förslag. Mycket kan ske i den process som ligger framför.
Det ansvariga statsrådet Alice Bah Kuhnke har klargjort att förslagen ska ut på remiss. Regeringen kan välja att inte ta hänsyn till de inkomna synpunkterna. Det kanske tydligaste exemplet på hur regeringen ignorerade remissvar var när Göran Perssons regering kom med lagförslaget att låta två samkönade personer få prövas som adoptivföräldrar. Endast elva av totalt 57 remissinstanser tillstyrkte förslaget, bland dem RFSU och RFSL. Några av dem som avvisade förslaget var BRIS och Rädda Barnen tillsammans med adoptionsorganisationer, expertmyndigheter som Socialstyrelsen och Barnombudsmannen samt de juridiska fakultetsstyrelserna vid Lunds och Uppsala universitet.
Tunga remissinstanser fick ge vika för den politiska viljans företräde som inte har blivit svagare med åren.
Nu behöver samfundsledningarna avkräva svar. Vad vill politikerna med det statliga stödet till trossamfunden?
Det finns ett motstånd mot stödet som ibland uppträder i tydlighet men oftast kommer förklätt som misstänksamhet. Nyligen krävde sju olika partiföreträdare stopp för samfundsstöd till antidemokrater. Men inga samfund nämns vid namn.
Socialdemokraternas hantering av konfessionella friskolor visar att det stora regeringspartiet inte drar sig för att angripa alla i jakten på ett fåtal. Denna inriktning kan hämta stöd i Bjerelds utredning eftersom den belyser brister och resonerar kring var gränsen ska dras. Och gränsdragningen är – precis som i friskolefrågan – en politisk uppfattning.
Om Socialdemokraterna inte respekterar Europakonventionen som skyddar rätten att välja en skola med en religiös huvudman, vad är det då som talar för att samma parti skulle visa någon som helst respekt för Europakonventionens skydd för trossamfundens autonomi och rätt att välja vilka personer som ska företräda den religiösa kärnverksamheten?
Utredningen konstaterar samfundens beroende av staten, antingen genom stödet eller genom avgiftshjälpen att via skattsedeln ta in ”kyrkoskatt”. För flera samfund är ”kyrkoskatten” den huvudsakliga intäkten och för nästan 30 procent av de bidragsberättigade samfunden är statens stöd den viktigaste inkomstkällan. Det är ett osunt beroende.
Mellan åren 2000–2010 lades det ned 552 frikyrkoförsamlingar i Sverige. Trots statligt stöd. Det är alltså inte pengarna som tryter. Snarare är det medlemsunderlag och engagemangsnivån som sviktar. Är det på grund av ett förlorat uppdrag?
När Expressen inför millennieskiftet listade de mest betydelsefulla personligheterna under 1900-talet hamnade pingstpionjären Lewi Pethrus på fjärde plats. Placeringen är i sig ett enormt erkännande som inte blir mindre av att det gjordes av den liberala kvällstidningen. Pingstpredikanten ville nå ut med sitt budskap och han lät sig inte stoppas. När Sveriges Radio vägrade pingstvännerna plats i radiogudstjänsterna, startade Pethrus en egen radiokanal. När det etablerade bankväsendet nekade pingstvännerna lån för att bygga kyrkor, drog Pethrus igång sin egen bankverksamhet. Och denna tidning kom till för att bemöta hätska angrepp, försvara tron och samtidigt vara – som han beskrev det – ett ”propagandaredskap” i väckelsearbetet.
Pethrus gjorde sig inte beroende av staten. Under fyra år på 1950-talet besvarades ett stort antal lyssnarfrågor i radioprogrammet "Trettio minuter med Lewi Pethrus". En frågeställning löd: Vad hindrar folkväckelsen. Svaret från Pethrus var nog lika oväntat som det alltjämt är radikalt:
“De kristna själva hindrar folkväckelsen. Den dag vi bryter upp från vår bekvämlighet, reser oss ur länstolarna och går in i ett personligt själavinnande arbete och med våra propagandaredskap vänder oss till massorna, kommer något att ske. Drar vi oss tillbaka, fortsätter vi att sova, likgiltiga för världens andliga nöd, ja, då ska vi inte längre bära det kristna namnet.”
Det är bekvämt att ta emot pengar. Det är tuffare att försöka påverka sin omvärld. Vad har förändrats sedan Pethrus dagar? Och hur mycket ska staten få bestämma i församlingen? En stat som ger dig allt kan också ta ifrån dig allt.
