Det går fort nu med förändringar av Pingströrelsen. Och det sker utan samtycke av rörelsens folk, genom närmast en slags förtäckt pragmatik. Redan 2005 påpekade jag i Dagen, “Tragiskt att pingströrelsen inte håller fast vid troendedopet”, den förändring som kommit i omlopp rörande troendedopet, men blev nog uppfattad likt en som for med osanning genom en svarsartikel skriven av dåvarande ordföranden för Pingst.
Nu är jag mest ledsen, när det faktiska kan konstateras av vem som helst. Församlingar med dubbel dopsyn är i dag inte endast anslutna till Pingst fria församlingar i samverkan genom samgående med pingstförsamlingar på olika orter, utan i någon av dessa församlingar har det redan ordnats med barndop enligt kyrkosamfundet Metodisternas teologi och praxis (barnet tillhör redan Gud).
Jag anar att spädbarnsbegjutning står på tur enligt Svenska kyrkans teologi och praxis (barnet blir Guds först då).
Ju fler församlingar med annan dopsyn som knyts till Pingst FFS, desto mer kommer Pingst att gå mot en församlingsrörelse som ligger allt längre ifrån den ursprungliga Pingströrelsen i bibelsyn och lärofrågor.
1848 skedde, med fara för liv och lem från statsmakt och kyrkomakt, det första baptistiska dopet i Sverige. Lewi Pethrus som 1912 grundade den tidiga Pingströrelsen var baptist.
Jag förstår inte hur pingstvänner i dag, för att leva upp till kristen enhet snarlikt ett ekumeniskt offeraltare, är bereda att gå tillbaka i kristen tro och lära till tiden före 1848. För mig spelar den aktuella förändringen av dopsynen en avgörande roll.
Sigvard Svärd, pingstpastor
