Jag är nyss hemkommen från en resa till Mongoliet tillsammans med några svenska pastorer.
För 25 år sedan var den församling jag nu tillhör med och sände ut två missionärer dit. De kom till ett land som varit stängt för kristen mission i 80 år, och timingen kunde inte ha varit bättre: Människor tog emot evangeliet och ett stycke modern missionshistoria skrevs.
I staden Erdenet grundade de två unga svenskarna i 25-årsåldern en församling som i dag utgör grunden för en församlings- och missionsrörelse som planterar församlingar i stad efter stad och sänder missionärer till några av världens mest stängda länder.
Ytterst är det alltid Gud som ger växten, men en avgörande faktor var att en lokal församling i Sverige insåg vikten av att stödja två unga missionärer med pengar, förböner och engagemang.
I oktober var vår församling tillsammans med Evangeliska Frikyrkan (EFK) värdar för missionskonferensen All makt. Ett samtal under konferensen handlade om hur man ska fördela resurser. Vad ska missionsrådets pengar räcka till? Vilka satsningar vill vi ge ökade anslag, och vad ska väljas bort? Samtalet var passionerat, och de närvarande visade att de brinner för dessa frågor.
Själv stod jag och begrundade att den genomsnittlige medlemmen i EFK ger 67 kronor per månad till vår gemensamma internationella mission.
Du läste rätt. Knappt en pizza per person och månad går till allt som EFK gör utanför Sveriges gränser. Det ska räcka till missionärsunderhåll, katastrofinsatser, långsiktiga projekt i Afrika, Asien, Latinamerika, Mellanöstern och Europa.
Med de 67 kronorna gör vi insatser i flyktingläger på Balkan, i Libanon och i en rad andra länder.
Vi driver projekt i Mellanöstern där funktionshindrade barn slipper låsas in i ett skjul på bakgården.
En folkgrupp i Centralasien får för första gången i världshistorien Bibeln på sitt språk, och vi är med och räddar människor som fallit offer för trafficking i Bangkok.
En del av de 67 kronorna går till missionärsunderhåll för en familj som i ord och handling förkunnar Guds kärlek i ett muslimskt land i Nordafrika.
Den rörelse jag tillhör lägger alltså rekordlite pengar på att världen ska få höra om Jesus Kristus, på att försoning och upprättelse ska kunna ske på de mörkaste platser på jorden eller på att människor ska få en någorlunda dräglig tillvaro med drickbart vatten och en fungerande toalett.
Vi satsar nämligen hellre på nytt kakel i köket, en ännu finare soffgrupp eller ytterligare en lyxresa till solen.
När Sackaios får besök av Jesus är han en girig typ som satsat både sina egna och andras pengar på sig själv.
Plötsligt reser sig Sackaios under middagen och säger: ”Hälften av vad jag äger, herre, skall jag ge åt de fattiga. Och har jag pressat ut pengar av någon skall jag betala igen det fyrdubbelt.”
Det är då Jesus utbrister: ”I dag har räddningen nått detta hus!”
Man kunde tro att det var när Sackaios fick Jesus på middag som räddningen nådde honom, men det var när han omvände sig med sin plånbok. Först då blev han en fri människa, och först då började hans liv dofta av Guds rike.
Tänk vad vi kunde göra om de 67 kronorna blev 100. Eller 200. Hur arbetar din församling för att anslagen till internationell mission ska öka de närmaste åren?
Våra vänner i Mongoliet drömmer om att skicka fler missionärer till några av de mest stängda länderna i världen. De har möjlighet att ta sig in, men högst begränsade resurser.
Ska vi än en gång köpa större platt-tv, eller ska vi ta emot den räddning som Gud erbjuder den som släpper taget om sina ägodelar?
Vår största rädsla är att bli dömande eller smitta med dåligt samvete. Jag fattar det, och håller delvis med. Men kanske en smak av dom över vår västerländska livsstil är just vad vi behöver. Vi köper ihjäl oss och missar de dörrar Gud öppnat.
Under senare år har pastorer och samfundsledare motiverat, lockat och försökt ge en morot till ökat givande. Under samma tid har vi sänkt vårt givande till mission med ett antal kronor per månad, och jag känner mig trött.
Några frågor anmäler sig:
Tror vi att det är avgörande att människor får höra om Jesus och erfara Hans kärlek?
Finns det en risk att vi, i vår iver att ständigt hävda att inget hänger på oss, abdikerat från den kallelse till förvaltarskap Gud gett oss?
När tror vi Sackaios upplevde den djupaste tillfredsställelsen: När han köpte sig ytterligare en kamel eller när han såg sina pengar hjälpa andra människor?
Min poäng är inte att du fullständigt ska sluta handla eller att det värsta som kan hända är att du kaklar en vägg. Nej, men jag påstår att vår hushållsbudget visar vad vi tycker är viktigt här i livet. För det tror jag vi kommer att utkrävas ansvar.
Sextiosju spänn. Vi kan bättre.
Fredrik Lignell, pastor och föreståndare i Ryttargårdskyrkan, Linköping
