Kristna, kom ut ur garderoben, skriver Frida Park i Dagen den 28 dec. I artikeln funderar Park över varför vi troende kristna är så försagda, ja rädda och bävande. Artikeln är en reflexion över professor David Thurfjells tankar i en artikel från 27 december.
I urkyrkan fanns det tider, då man var stolt över att vara kristen. De nydöpta ville visa för världen, att nu tillhörde man Kristus. Under några veckor hade man på sig den vita dopdräkten och strålade av glädje, då man vittnade om den nya, befriande tron.
Varför är kristna ängsliga och tysta nu? Jag kan verkligen förstå, om den elev på högstadiet eller i gymnasieklassen, som är ensam kristen i sin klass, inte bekänner sin tro på Jesus. Troligast är eleven rent kunskapsmässigt i underläge. Tillhör då lärarna de många som i sin utbildning lärt sig att vara kritisk mot kristendomen, då föredrar många elever att vara tysta. Eller gå in i och bli kvar i garderoben. Så också på jobbet.
Media är som regel heller inte snälla mot oss kristna. En av mina lärare vid teologiska fakulteten i Lund, sa att vi prästkandidater utöver filosofi borde ha några universitetsbetyg i matematik, fysik och kemi. Skälet var tvåfaldigt: Dels att ännu mer bli fascinerade av Guds storhet i skapelsen, men också kunna besvara och bemöta alla de felaktigheter, som vi kristna möter. Professorn i atomfysik Sune Svanberg, som Dagen hade en intervju med den 29 december, har aldrig behövt gå in i någon garderob. Svanbergs kristna tro har alltid blivit respekterad. Professorn kan svaren. Det är ju också så, att den kristna tron har bra reflekterade svar på livets frågor. Kristna var också de som startade de tidiga universiteten.
Läs också: Fysikprofessorn Sune Svanberg ser Gud bakom allt
Varför får studenterna vid utbildningen till präster så liten hjälp att förstå, försvara och förklara den underbara tro, som Gud genom Jesus Kristus gett och som den helige Ande vill göra levande? Varför har vi präster och pastorer, som ofta i sina predikningar lämnar oss i sticket? Ovidkommande prat borde utbytas mot ett andefyllt, kunskapsförmedlande och livgivande Guds Ord.
Varför har kyrkan i Sverige blivit så svag och rädd? För Svenska kyrkans del tror jag att politiseringen har haft och har stor del i den negativa utvecklingen. Tänka sig, att i kyrkomötet finns ledamöter, som inte tror på fundamenta i den kristna tron! Dessa ledamöter beslutar över kyrkans böcker och trons innehåll. Och vilka som ska få bli präster.
Finns det någon, som har kallelsen att bli präst, är from och smart, men inte är klar i bekännelsen i ämbetsfrågan eller samkönade äktenskap, avvisas han. Så har också under några decennier högt begåvade män inte fått bli biskopar eller inneha ledande poster i kyrkan. De bästa har kyrkan själv sagt nej till. Så har Svenska kyrkan försvagats på alla plan. Det finns nu till och med prästutbildare, som ifrågasätter centrala delar i tron.
Präster och pastorer blir som deras lärare. Också de som sedan i kyrkan okritiskt lyssnar. Följden blir den som professor Thurfjell beskriver: Att i dag vara kristen är pinsamt.
Bibelns Jesus förminskas ofta i den feministiska tappningen. Guds son kan till och med bli "hen". Vi som tror på Bibelns Jesus, skakar på huvudet. Och förblir tyvärr ofta tysta – eller går in i och förblir i garderoben.
Kära kristna vänner: Låt 2018 bli ett år av bön och arbete för kristen tro i vårt land. Till vår hjälp finns skickliga, kunniga apologeter, som har skrivit bra böcker. Svaren finns på frågorna. Låt oss lära oss dem. Och i all ödmjukhet använda dem. I Jesu namn.
Stig Ekelund, kyrkoherde emeritus
