I månader har medierna rasat mot beslutet i Visby stifts domkapitel att låta en präst få tillbaka sitt ämbete efter noggrann prövning. Jag är en av de få som offentligt försvarat det beslutet.
Två frågor väcker den här striden. Dels det demokratiska problemet att så få bryr sig om kyrkovalet. Perioden 2009 – 2013 satt jag i domkyrkoförsamlingens kyrkoråd. Vi har två nomineringsgrupper, som vardera styrs av en moderat kvinna, alltid samstämda med domprost Mats Hermansson. Den kvinna som ensam försökte driva opposition gav upp. Övriga yttrar sig sällan eller aldrig, röstar som arbetsutskottet vill. Samma människor återväljs varje gång.
Under den perioden kom förslag om att avveckla två förortskyrkor som självständiga enheter med egen präst. Mobila präster skulle sköta gudstjänsterna. Några ledamöter krävde bordläggning och bättre underlag.
När förslaget kom tillbaka i precis samma form gav jag upp, slutade som kyrkvärd i den ena kyrkan. Där hade vi under senare år förlorat konfirmationsundervisningen, fast en stor högstadieskola ligger mitt emot kyrkan. Kyrkans kör flyttades till en annan kyrka. En stor ungdomsverksamhet försvann med den felande prästen.
Den tydliga avsikten är att koncentrera all kyrklig verksamhet till Domkyrkan, belägen i den trånga innerstan, utan parkeringsplatser. 25 000 av Visbys befolkning på 27 000 bor utanför ringmuren, där förortskyrkorna finns.
Den andra frågan som väcks är den att kunna välja församling. Jag har själv andligen lämnat Visby domkyrkoförsamling och engagerat mig en församling på landet. Men jag kan inte betala min kyrkoavgift dit.
Jag kan inte få uppdrag där, eftersom jag inte kan bli skriven där. Att rösta med fötterna är den enda möjligheten i en demokratisk organisation som inte fungerar.
Wera Svensson
