Liberalernas debattartikel i Dagens Nyheter den 11 september kring religiösa friskolor är bekymmersam ur flera olika synvinklar. Hela debattartikeln synes riktad mot vissa friskolor. Det är uppenbart att det är de muslimska/islamska skolorna som är ett problem ur en segregationssynvinkel.
Det är lika uppenbart att det är dessa skolor som har en värdegrund som är så väsensskild, i förhållande till den sekulärt kristna normatik som hittills varit grund för samhällsbygget, att den kan upplevas hotande.
Peter Santesson, opinionschef på Demoskop, lyfter problematiken i en artikel i Dagens Samhälle den 9 september. Santesson skriver:
”Det är inte möjligt att godtyckligt öppna för valhandlingar som utövas med acceptabla syften, men förbjuda på ytan identiska val men som är uttryck för reaktionära eller oacceptabla värderingar. Antingen får man välja eller inte. Och ju mer värderingsmässigt heterogen befolkningen är som utövar valfriheten, desto oftare kommer den konflikten upp till ytan.”
Så länge alla har ungefär samma värdegrund är valfriheten oproblematisk. Men när mångfalden ökar sätts valfriheten under press.
Det är uppenbarligen detta problem Liberalerna definierat. Det är bra att något parti försöker, men reaktionen visar på den vilsenhet i värderingsfrågor som svenska partier befinner sig i. Och frågan är om det föreslagna förbudet överhuvudtaget är en lösning.
Om religionen är problemet borde alla religiösa friskolor förbjudas och inte bara de nya. Hur kan man annars försvara ett system som tillåter vissa barn att gå i skolor som man anser oförenliga med det svenska samhället bara för att dessa skolor fanns när förslaget lades?
Men kanske är det så att det inte är religionen som är problemet, utan den bristande förankringen av gemensamma värderingar.
Även om Sverige är unikt i vår valfrihetspolitik inom skolområdet, är inte värderingskrisen unik. Västvärlden befinner sig i en brytningstid, där värderingarna står i centrum. Sprickan mellan en värderingskonservativ, kollektivistisk normatik och en radikal, egocenterad värdesubjektivism breddas och fördjupas.
För vad säger att det är fel med en friskola som värnar det judisk-kristna idéarvet, medan det är rätt med en kommunal skola som drivs av synen på att queer-filosofin är sanningen? Vilken påverkan är i så fall rätt, vilken är mest religiös?
Liberalernas artikel ställer dock två större frågor. Den ena handlar om religionens plats i samhället. Den andra om synen på det civila samhällets roll och funktion.
Med sin debattartikel tar Liberalerna ytterligare ett steg mot att hävda att religion enbart är något förbehållet det privata. Religionsfrihet definieras allt mer som en frihet från religion, inte en frihet till densamma. Det är ett brott mot partiets tidigare dualism mellan den ickekonfessionella marknadsliberalismen och det kristna frisinnet.
För många av oss som hävdar att vår religiösa hemvist är en förutsättning för vårt liberala engagemang, blir en sådan väg svår att begripa. Möjligheten att definiera bort religionens normer, dogmer och värderingsgrunder från samhällets offentlighet blir därmed ohanterbar.
Den andra frågan handlar om synen på civilsamhällets plats i svensk välfärdsproduktion. Om inte skolor ska få drivas av konfessionella skäl, kan man då tillåta religiösa huvudmän att driva förskolor, vårdcentraler och äldreboenden? När är religiös påverkan riktig, och när är den fel?
I Sverige drivs bara ett par procent av välfärdsproduktionen av idéburna organisationer. I våra grannländer är välfärden buren av civilsamhället i mångdubbelt högre grad. I ett läge där allt mer pekar mot att den offentliga sektorn inte kommer att klara sitt framtida uppdrag, bör sannolikt inte civilsamhällets tillväxtmöjligheter begränsas.
Även om Liberalerna i detta pekar på ett reellt problem, något som man ska ha all heder av att som första parti göra, landar man fel i förslagen till åtgärder.
Det rimliga vore i stället att tydliggöra vilken värdegrund som ska omfatta alla, öka tillsynen av såväl fristående som offentligt drivna skolor och skapa ett adekvat system för att hantera de skolor som brister i sin uppfyllelse av de gemensamma kraven.
Det andra alternativet, ett totalt förbud mot religiösa aktörer inom välfärdsområdet, borde vara en omöjlighet för ett liberalt parti.
Men så länge det västerländska samhället går vilse i frågan om vilka normer, dogmer och värderingar som långsiktigt ska bära samhället, blir varje försök till åtgärd ett hugskott som lika gärna kan leda fel som rätt.
Staffan Werme,
redaktör Frisinnad Tidskrift, f d partistyrelseledamot Liberalerna
