I bara någon månad var Ebba Busch-Thor det nya svaret på de värdekonservativas önskan om en politisk hemvist. Men med hennes förslag om en förändrad syn på flera av KD:s tidigare ställningstaganden kring HBTQ-frågor, har hennes värdekonservatism kompletterats med ett ”eventuellt”.
Busch-Thors omsvängning reser en frågeställning som är svårgreppbar: Går det att vara värdekonservativ i dagens svenska politiska klimat? Är en etisk och moralisk konservatism över huvud taget hanterbar, tillåten att framföra utan att bli uthängd som sjuk, fobisk, i behov av kognitiv beteendeterapi?
Jag har i snart 30 år varit aktiv i Folkpartiet, Sveriges liberala parti. Under hela denna period har jag varit mer liberal än många när det gäller exempelvis ekonomiska och arbetsrättsliga frågor. Men samtidigt har jag drivit en konservativ linje i synen på etiska och moraliska frågor, framför allt inom familjepolitiken.
Denna agenda har inte varit dold. Jag har på landsmöten argumenterat för en hållning där äktenskapet är till för heterosexuella par, där adoption förutsätter att barnet får en pappa och en mamma och för en hållning där foster vare sig kan säljas eller ges bort enligt upprättade avtal, efter fullbordad graviditet.
För detta har jag hånats, både internt i partiet och externt. Jag kränker människor, sägs det. Jag förnekar dem den lycka de annars skulle ha rätt till. Mina åsikter anses inte bara vara fel, de är orimliga, oacceptabla. Sällan har någon velat diskutera skälen för mina ställningstaganden.
Ändå finns de där. Och de har fortfarande en bäring, också för mig som liberal. För min syn på samkönade äktenskap handlar mindre om skillnaden mellan homo- och heterosexuella människor, och mer om frågan om vad som konstituerar ett äktenskap och om det är viktigt. Tidigare har man kunnat hävda att äktenskapet inte bara är till för de vuxna, utan att det även är den institution samhället önskar för barnens skull. Men en förändrad syn på äktenskap, innebär en risk för en värderingsglidning. Om inte familjen längre är mamma, pappa, barn vad är den då?
För 15 år sedan sa en partikamrat: ”Men kom inte dragande med månggiftesargumentet. Det kommer aldrig att ske!” 2014 fanns ordet ”stjärnfamiljer” som också kan användas för någon form av familjekonstitution med många vuxna som en del i regeringsförklaringen. Det är inte bara i Centerpartiets förkastade idéprogram och hos vissa ungdomsförbund som synen på familjebildning förändras.
Spelar det någon roll? Är inte kärnfamiljen förlegad? För mig är svaret på den frågan ett tydligt nej. Synen på familjen, önskan om ett långsiktigt förhållande med en annan person, förhoppningarna om en trygg hemvist för uppväxande barn kan både vara falsk och omöjlig. Men den konstituerar en syn på såväl vuxna som barn. Relationer är inte bara till för omedelbar behovstillfredsställelse. Att vara gift handlar i minst lika delar om lust och nöd. Även när vi misslyckas i våra förutsättningar, har vi haft något att sträva mot.
Denna syn riskerar nu att ersättas med en kortsiktig egocentrerad syn även på familjerelationen: Jag är med så länge det passar mig, sedan hoppar jag av. Andra vuxna, och eventuella barn, får väl hanteras på något sätt, bara det passar mig.
På samma sätt har jag argumenterat kring barnen. Barn är ingen vuxenrättighet. Det finns en risk att såväl ensamstående som adoptioner av enkönade par, liksom med surrogatmödraskap, förändrar vår syn på människan. Barn blir en rättighet.
Människan åsätts ett värde. Och om vissa individer är andras rättighet att erhålla, blir då andra individer något jag kan avstå ifrån? Blir förloraren på vår syn på vuxnas rättighet till barn faktiskt den gamla dementa kvinnan, som ingen vill ha, som alla vill avstå?
Etik och moralfrågor är sanningssökande. Samtidigt är de omöjliga att leda i bevis. Därför bör de, enligt min mening, hanteras varsamt. Det finns goda skäl för en konservativ hållning, även för mig som liberal.
Tyvärr saknas det spektrat i dagens svenska politik. Samtidigt som de etiska och moraliska förändringarna sker i rekordfart, lyser samtalet med sin frånvaro. Det finns en riktig åsikt. Allt annat är fel.
Men respekt handlar inte alltid om att enbart se till individens omedelbara krav på egna rättigheter och egen lycka. Den handlar också om att se vilka kostnader dessa rättigheter och denna lycka har för andra.
Socialliberalism sägs handla om att ge individen största möjliga frihet, så länge inte denna frihet inkräktar på någon annan människa och ökar hennes ofrihet.
Problemet är bara att allt vi gör påverkar andra människor, i dag eller i morgon. Därför borde vi orka föra ett bredare politiskt samtal kring etiska och moraliska frågor, även inom familjepolitiken. I respekt för våra olika åsikter.
Staffan Werme
