Med anledning av Uppdrag gransknings program om Livets ord skulle jag önska ett paradigmskifte när det gäller synen på kritik. I kölvattnet av programmet är det allt för många kristna som reagerar defensivt. Men när David blev anklagad och förbannad av Simei undrar en av Davids män om han får döda Simei. David svarar då: "Må han förbanna. Ty om Herren har befallt honom att förbanna David, vem kan då säga: Varför gör du så?" (2 Sam 16:10).
För oss som tror på Jesus och vill se en Jesus-väckelse i Sverige, är det extra viktigt att oegentligheter i våra egna led granskas. Det är inte sanningen om eventuella felsteg som är farlig, det är vårt svek mot Jesus och hans minsta, vår synd helt enkelt som är vår största fiende. Sanningen är vår vän, också när den klär av oss, och även när den levereras av en "fiende" eller med någon vars motiv vi inte litar på.
Vårt ja ska vara ja och vårt nej ett nej. Undanglidningar, döljande av obehagliga men relevanta sanningar, och önskan om ändrat fokus rimmar illa med den radikala ödmjukhet som David uppvisar i relation till sin kritiker, och det sanningspatos och den ödmjukhet som Bibeln i övrigt står för. Exempelvis är betoningen på att ”det finns en större bild” olycklig eftersom en felaktighet aldrig kan döljas av aldrig så många goda gärningar. Goda gärningar kan aldrig väga upp vår synd. Det vet vi teologiskt och bör också tillämpas i relation till kritiker som ställer till synes befogade frågor.
Oro för vår image måste vara sekundär. Och är vi oroliga för att det goda vi gör skyms av kritiken är det än mer angeläget att vi är 100 procent tillmötesgående när det gäller kritik.
Ju mer undvikande och slingrande vi framstår, desto mer fokus kommer det bli på det negativa eftersom det aldrig kommer ur världen. Vi, inte SVT, bör vara våra främsta kritiker. Det krävs brutal ödmjukhet när det gäller sådant som verkligen blivit fel, men även sådant som kanske inte blev fel men som skapade allvarliga frågetecken.
I mina ögon är Joakim Lundkvist föredömlig när han utan omsvep erkänner misstagen angående pensioner. Han har även en allmänt ödmjuk och tillmötesgående attityd och försöker klargöra så mycket han förmår givet hans korta tid som huvudpastor för Livets ord.
Däremot finns mycket av den massiva kritiken mot Livets ords agerande under 1980- och 1990-talet kvar. Och Ulfs ovilja att gå till botten med frågorna gör just att detta negativa fokus ligger kvar.
Många som upplevt att trosförkunnelsen skadat dem andligt och psykiskt skulle också behöva få ett ärligt erkännande. De medgivanden som getts när det gäller särskilt 1980-talets undervisning har varit allt för generella. Sår och konsekvenser från både händelser och undervisning under den tiden ligger fortfarande kvar som ett infekterat sår i svensk kristenhet.
Här har Ulf Ekman ett stort personligt ansvar och möjlighet (!) eftersom det otvetydigt var han som var ledare med stort L under denna tid. Nu när Ulf Ekman lämnat den rörelse han själv skapat – vilket i sig vittnar om att han inte ser på sitt livsverk som en kassako – kanske det är dags att "öppna de mentala stasi-arkiven".
I första hand tänker jag på alla de som farit mycket illa och som jag betraktar som ”Jesu minsta” i detta sammanhang. En rakt igenom uppriktig strävan att ”säga som det var” även när det gäller viktiga detaljer om pengar, undervisning och missförhållanden skulle kunna inleda en läkning av många sår. Och det bästa vore förstås om SVT inte behövdes för den processen.
Mats Selander, teolog och Master of Arts i religionsfilosofi.
