Jag är uppvuxen i frikyrkan. Den evangelikala, pingstkarismatiska grenen. Den omfattade en stor del av släkten samt dess vänner och bekanta. Samma etos, samma grundföreställningar, en i mångt och mycket delad världsbild. Ofta kännetecknad av en genuin, genomgripande tro på Gud som förväntades och tilläts påverka alla delar av livet.
Tron var alltid närvarande. Den satt i väggarna, fanns med i samtalen runt fikaborden. Det var inte så att det bara talades Jesus och kyrka, men Gud genomsyrade allt, även i vardagen. ”Söndagskristna” – de där i statskyrkan som gick till mässan en gång i veckan och sedan glömde Gud i vardagen och söp, svor och var som folk är mest, fanns det väldigt liten förståelse för (ja, så såg karikatyren ut ibland).
Ett kännetecknande drag inom ”min” kristenhet var den utpräglade värdekonservatismen. Uppfattningar värnades som ofta kom på kant med det övriga samhällets. Tron på livets helighet gav konsekvenser för synen på abort som inte uppskattades på alla håll. Synen på äktenskapet som heligt och instiftat av Gud, genererade en annan inställning till sexualitet och HBTQ-frågor än den som annars ofta dominerade. Så var det när jag växte upp och så är det fortfarande.
Även om jag, med växande ålder och vishet (?) har kommit att omvärdera en del (men långt ifrån allt) av det jag fick mig till livs som ung, så minns jag uppväxten med värme. För de moralistiska tendenserna till trots präglades mina kristna sammanhang även av sann, äkta och varm människokärlek.
Där fanns ett självklart engagemang för de svaga och utstötta. Alla välkomnades in i gemenskapen, oavsett bakgrund eller social status. Mådde någon dåligt försökte man hjälpa, behövde någon praktisk hjälp ställde man upp. Jag syftar inte på församlingars organiserade sociala arbeten utan på attityder hos vanliga troende. Generositet, kärlek och omsorg.
Det är ett av frikyrkans finaste kännetecken. Det är hennes stolthet!
Eller i alla fall var det så en gång i tiden. För på senare år har jag blivit rädd. Skrämd på riktigt. Jag känner inte igen min kristenhet längre.
Omsorgen och öppenheten mot nästan tycks ha ersatts av misstänksamhet och avståndstagande. Speciellt gäller det människor som kommer långväga ifrån. Flyktingar. De mest utsatta människor som finns på jorden i dag. De som kyrkan mer än alla andra borde värna och ta hand om.
Ett främlingsfientligt politiskt parti som vill minska invandringen med 90 procent slår på trumman för "svenskhet" och "nationen". Det pratar om kristendom, tradition och kulturarv. Om en svunnen tid då allt var bättre. Och kristna lystrar, nickar instämmande. Rädsla och isolering sprider sig. Att "våldet i samhället ökar" blir en upprepad och etablerad "sanning", trots att statistiken pekar i motsatt riktning. Och förklaringen till den fiktiva våldsökningen och de flesta andra samhällsproblem är solklar. Invandringen. Främlingarna.
För en halv generation sedan skulle flyktingströmmar ha setts som en möjlighet. Till att visa medmänsklighet, till att nå ut och dela evangelium. Bön, tro för helande och omvändelse, för Guds rikes tillväxt.
Vad har hänt? Var tog tron vägen? Engagemanget, överlåtelsen?
I sociala medier hårdnar retoriken. En kristen profil, Gunilla Gomér, tills nyligen ordförande för den i frikyrkliga kretsar välkända organisationen Ja till Livet, har nu blivit sverigedemokratisk politiker.
Varje vecka publiceras allt grövre inlägg på hennes Facebooksida – det raljeras över romska tiggare, ondgörs över muslimer, och sjuka (apatiska) flyktingbarn misstänkliggörs. Och det är bara ett exempel.
Jag själv kan inte publicera en rad på Facebook som manar till öppenhet och tolerans, utan att mötas med motargument från kristna. Varje artikel i kristna medier som manar till kärlek, öppenhet och barmhärtighet blir aggressivt bemött med anklagelser om ”naivitet”.
Var kommer allt detta ifrån?
Kristna ledare behöver ta ansvar, sätta ner foten, visa att detta inte är vad kristen tro representerar. Stå upp för de svaga, bekämpa misstänksamheten. Och vi andra behöver be och omvända oss. Från synd och kärlekslöshet. Från rädsla, bekvämlighet och likgiltighet.
Ett kristet kulturarv betyder inget om det inte ger konsekvenser för människors liv. När varje människa som flyr hit för sitt liv blir bemött med Guds kärlek och omsorg kan vi tala om Sverige som ett kristet land, inte förr.
”Allt vad ni inte har gjort för en av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig”, säger Jesus.
Min bön är att detta ska få ringa i våra öron framöver. Vad vi inte har gjort. Ty det är frågan Jesus själv kommer att ställa till oss en dag.
