Under många år har jag och min fru lärt känna och levt ibland flyktingar. Vi har under den tiden sett hur Migrationsverkets sätt att behandla människor har hårdnat. Deras bemötande av asylsökande har allt mer börjat likna en diktaturstats sätt att hantera människor.
Min fru har varit god man åt två afghanska flyktingpojkar. Den ene av dem stod utan sina föräldrar när han var 10 år gammal. En släkting hjälpte honom till Iran där han bodde illegalt på en soptipp. Där jobbade han ihop pengar så att han kunde ta sig till Sverige som 16-åring. Han är analfabet på grund av att hans mamma inte vågade skicka honom till skolan, nu lär han sig att läsa och skriva på svenska.
Han vet sin ålder, han är 17 år nu. Migrationsverket har, utan några som helst bevis, bestämt att han är 18 från augusti. Han har ingen talan eftersom han inte har dokument som styrker hans ålder. Eftersom en del afghanska pojkar ljugit om sin ålder så gör naturligtvis alla det, verkar Migrationsverket anse och menar sig då kunna bestämma hur gamla de här grabbarna är. Allt för att kunna slänga ut dem så snabbt och lättvindigt som möjligt.
Den andra pojken flydde från Afghanistan tillsammans med sin familj. Flyktingsmugglarna delade familjen under flykten och han har aldrig sett sina anhöriga mer. Han har ingen kontakt med familjen eftersom han inte har någon aning om var de finns. Han gråter ofta för att han saknar dem så.
Han är 16 år och har dokument som visar detta. Migrationsverket tror inte på dem och har bestämt att han fyllde 18 år i juni. Han har fått avslag på sin asylansökan och eftersom han påstås vara myndig så kan han utvisas direkt: Tippas av på en flygplats i Afghanistan utan några pengar eller någonstans att bo. Han kan svenska och har gått i skola i Sverige under ett år, är intelligent och drömmer om att få bli ingenjör.
Vi hjälper även en man från Kongo som har en dödsdom vilande över sig. Han har släktingar som varit emot regimen i hemlandet och en av dem har gömt sig hemma hos honom vilket gör att han är dödshotad.
Migrationsverket säger att det inte är någon fara och har gett avslag på asylansökan. Han har en dotter i Kongo och skulle gärna åka hem men vågar inte, övertygad om att han blir skjuten på flygplatsen. Röda korset har undersökt hans fall och de säger att han omöjligen kan åka hem, det är alltför farligt. Migrationsverket bryr sig inte om det.
De här människorna behandlas illa. Man undrar ibland om vi bor i en diktatur där myndigheterna lättvindigt utan bevis bestämmer ifall man ljuger eller talar sanning, om man är yngre eller äldre.
De tycks också veta allt om personliga förhållanden, hotbild och liknande. Allt för att tjäna detta enda syfte – att kasta ut människor så snabbt och effektivt som möjligt.
Intervjuerna de asylsökande utsätts för, som mera liknar förhör, är oerhört pressande och utförs ofta av unga människor som inte verkar ha fått någon vidare utbildning i att hantera människor i utsatta situationer. Att säga emot eller ifrågasätta är inte tillåtet.
Varför behandlas människor så illa i vårt land? Är det så vi vill ha det? Man skäms för Sverige och svenska myndigheter och framför allt för svenska politiker som inte står för ett mänskligt bemötande av flyktingar.
När nu gränserna har stängts, varför måste många tusen av dem som har kommit in i landet kastas ut på ett fullständigt hänsynslöst sätt? Sverige som har varit en tillflykt och nästan en symbol för frihet och rättvisa, liknar för många flyktingar, och för oss som hjälper dem, en diktaturstat.
Många av människorna som ska utvisas har bott här i åtskilliga år, gått i skola och fått utbildning. De har blivit svenskar och skulle kunna göra stor nytta i vårt samhälle. Rent ekonomiskt är det ett slöseri. Det är också en stor smärta för oss som levt med dem.
Ungdomarna som bodde hos oss har blivit som våra barn och att de ska utvisas och lämpas av på en gata i landet de kommer ifrån, utan pengar eller bostad, smärtar fruktansvärt.
Varför har vårt kära land blivit så här?
Göran Oscarsson
