Observera: Den här artikeln publicerades 19 februari 2015, men kan dyka upp på Mest lästa-listan på Dagen.se på grund av spridning i sociala medier.
Det finns människor vi har att tacka för deras "blod, svett och tårar". De som vågat ställa sig i främsta ledet på stridsfältets höjder och tappert marscherat fram emot fiendens belägringar. De syner de sett av slagna och de faror de skådat i vitögat har varit verkliga. Medan fiendens pilar har skjutits vet de att ett felaktigt val kan vara skillnaden på liv och död och för att nå segrar har det funnits ett pris att betala – ett offer som endast den som betalat det kan förstå vad det innebär.
Robert Ekh har varit en man som berört tusentals människor när han stått långt fram i striden rörande äktenskapet och familjens väl. Han har varit en av få i vårt land de senaste decennierna som aktivt gått in i kampen mot de krafter som vill förgöra och förstöra på detta område.
Det han stod för under sin tid som pastor var som regel rätt och mycket föredömligt. Således borde väl de visdomar han stod för då även vara rätt nu?
Det vi måste förstå är att den som vågar sig in i hjärtat av striden också är närmast alla faror. Jag förstår mycket väl att det är hans egna (felaktiga) beslut som tagit honom dit han är nu och att det i det här fallet inte är fråga om ”ett pris han fått betala i striden”. Men det handlar ändå om en fallen broder.
Så vad gör vi andra när detta sker? Stora delar av Guds armé i vårt land har sedan länge lagt ner vapnen när det gäller frågor av det slag Robert Ekh tidigare kämpat för. Snarare, när jag nu läser sociala medier och vissa tidningar, kan jag ana ett slags förakt – ja, till och med skadeglädje – mot denne man. Som om vi andra kristna inte alls har med detta att göra, som om Livets ord kämpar sin egna lilla fajt och att orden "när en lem lider så lider hela kroppen" för länge sedan lämnat vårt sinne och minne. "Robert Ekh fixade det inte, så synd för dem" (eller ännu värre: "Haha, nu är de inte så sturska längre").
Det gör mig rädd. Jag och min man har ställt oss långt fram på ett annat stridsfält, gällande evangelisation i Guds rike. Vi har sett faror, ibland känt oss ensamma, fallit i gropar vi varnat för och sedan rest oss, slagits mot fienden och nästan förlorat. När meddelandet om Robert Ekh nådde mig insåg jag än en gång att vi är alla utsatta för attacker, där ingen av oss går säker, och jag fylldes av en helig gudsfruktan. Var mig nådig, Gud!
Men om jag ändå skulle falla i framtiden – hur skulle jag någonsin kunna resa mig om kärleken från mina medsyskon försvinner i ett enda nu i och med fallet?! Om de strider jag för nu inte kommer att räknas, måste ju den enklaste och säkraste vägen vara att retirera med ens!
Men Jesus jobbade annorlunda och tack vare det har vi bland annat en Simon Petrus att läsa om i Bibeln.
Jag skulle önska att vi kristna förstod att skydda varandra när olika saker får människor eller församlingar att "verka falla ihop som korthus", ett uttryck jag tyvärr läst den senaste tiden. För i Bibeln står det att det inte är mot människor av kött och blod som vi kämpar, utan att vapenrustningen vi ska bära i striden är till för att hålla stånd mot fienden och hans angrepp. Vi ska vara i bön varje stund, hålla oss vakna och aldrig tröttna i vår bön för alla de heliga (Ef 6:10–18).
Det som har hänt är oändligt sorgligt och säkert är det många som fått splitter på sig när denna mina exploderade, särskilt alla som stod närmast. Detta måste vi ha respekt för – visa respekt för – och vårda alla dem med sår så ömt att dessa kan läkas. Det gör man genom att kliva nära. Inte stå på avstånd och se på eller peka finger! Bönen är vårt starkaste vapen och kärlek går inte att sprida utan handling.
Vår tacksamhet till stridsmän för deras kamp, försvar och erövringar bör gälla även dem som senare kanske har fallit, eller till och med stupat, på stridsfältet. För det hade de inte gjort om de inte befunnit sig just där! Vi måste kunna skilja på ett ”före”, som vi kan uppskatta, ta till oss och värdera, och ett ”efter”, som faktiskt är en sorg och en förlust för oss alla.
Låt oss vara aktsamma med våra domar och ifrågasättanden så att vi inte själva ställer oss på en plats där vi blir villebråd för fienden. Låt oss sluta upp kring Livets ord, ja, kring alla som kämpar vid frontlinjen. Det kan göra hela skillnaden för vilken miljö vi har i Kristi kropp och hur många segrar vi vinner eller vilka skador vi åsamkar oss.
Hittar vi inte bättre vägar att tampas med förluster så finns risken att ännu färre vågar stå kvar, eller ens ge sig ut, i stridens hetta.
Diana Paduch Abrahamsson, ledare på evangelisationsbåten Elida.
