Det verkar vara ett sammanträffande att i samma veva som det muslimska studieförbundet Ibn Rushd i Stockholm måste återbetala bidrag röstar riksdagen igenom demokrativillkor. Villkor som ska gälla för att få ta del av bidraget från statens stöd till trossamfund (SST).
Å ena sidan handlar det om vem som ska få ta del av skattepengar, å andra sidan om vilka värderingar och åsikter som kan anses tillåtna i ett demokratiskt samhälle.
Riksdagens beslut handlar primärt om bidraget från SST men villkoren kommer fungera, och är tänkta så, som riktlinjer även för andra myndigheter. Det är alltså en normerande lagstiftning som kommer få konsekvenser för fler organisationer än trossamfunden och för andra sorters bidrag.
Troende måste lära sig att hantera att tron kan framstå som märklig och därför, ur ett majoritetsperspektiv, är värd att drivas med.
— Fredrik Wenell
När det gäller bidragen är det inte självklart att staten ska ge bidrag till någon organisation alls. Det har den här ledarsidan vid återupprepade tillfällen påpekat. En annan problematik är att statliga bidrag av välfärdsstaten använts som styrinstrument för att fostra önskvärda medborgare. Lite som en förälder använder belöningar för att få sina barn att uppträda på rätt sätt. Därför ska samfunden inte göra sig beroende av bidragen eller ta dem för givna.
När Liberalernas partisekreterare, Jakob Olofsgård, i riksdagsdebatten om demokrativillkoren (17/6) anknyter till baptisterna på 1800-talet är det välfunnet. Baptisterna var en minoritet vars idéer motarbetades, för att inte säga förtrycktes, av såväl myndigheter som statskyrka.
Riskerar demokratikriterierna får samma konsekvenser för dagens minoriteter? Det vill säga, måste minoriteter anpassa sig till majoritetssamhällets värderingar för att få del av statliga pengar? Det riskerar i så fall att återupprepa historien och i förlängningen ge ett demokratiskt underskott.
Det finns såklart gränser för vad en liberal demokrati kan acceptera. Det visar inte minst vad som uppdagats om Ibn Rushd. Dagens Nyheter (10/6) skriver att studieförbundet propagerar för sharialagar, kopplar ihop judendom med homosexualitet och inte ger kvinnor samma rättigheter som män.
Det är naturligtvis helt rätt att Ibn Rushd inte får del av skattemedel, eftersom exemplen är uttryck för icke-demokratiska värderingar. I en demokrati är det individen som har rättigheter oberoende av vilket grupp man tillhör. Alla individer står under samma lagar och demokratiska system.
[ Experten: Här är riskerna med de nya demokrativillkoren ]
För inte så länge sedan drog Örebro kommun in bidragen till ungdomar som skulle ha sin feriepraktik på Torpkonferensen, med hänvisning till att Evangeliska frikyrkan hade agerat på ett sätt som stred mot kommunens likabehandlingsprincip, vilket Frida Park tidigare har skrivit om. Men inga individer var eller är förhindrade att komma till konferensen. Det handlade om att en organisation, Kristna regnbågsrörelsen, nekades utställningsplats.
Men det är skillnad på Evangeliska frikyrkan och Ibn Rushd. Den skillnaden aktualiserar problemet med implementeringen av demokrativillkoren.
Demokratikriterierna gäller enligt propositionen organisationens syfte, uppbyggnad och organisering. Det i sig är alltför oprecist och generellt. Vad händer med organisationer som har ett demokratiskt syfte, är uppbyggda och fungerar demokratiskt men som hyser värderingar som inte delas av majoriteten? Eftersom villkoren med stor sannolikhet kommer knytas till de värderingar där majoritetskulturen, som alltid, har tolkningsföreträde riskerar minoriteter att fostras (lex baptisterna). Röster går därmed förlorade i det demokratiska samtalet.
[ Ledarpodden: Hoten mot troendes frihet som kristna måste hålla koll på ]
Här kan det vara värt att fundera på om inte vore mer konstruktivt att hantera minoriteter i civilsamhället på samma sätt som politiken bör förhålla sig till kulturen. Det vill säga på armlängds avstånd. Den ska ges stort utrymme att uttrycka idéer och åsikter som kanske skaver för majoriteten, eller för den delen för minoriteter. I en demokrati är yttrandefriheten fundamental, oavsett om det handlar om rondellhundar eller ”piss Christ”. Troende måste lära sig att hantera att tron kan framstå som märklig och därför, ur ett majoritetsperspektiv, är värd att drivas med.
Frågan är om inte den demokratiska dygden att stå ut med den som tycker annorlunda riskerar att gå förlorad om staten genom bidragen vill fostra oss att tycka och tänka likadant. En annan risk är att de minoriteter vars värderingar på allvar är ett hot mot demokratin sluter sig än mer och därför blir ett ännu större hot.
Det är också värt att föra till protokollet att det varken var statskyrkan eller de styrande som var demokratins förtrupper på 1800-talet utan frikyrkliga dissidenter tillsammans med andra folkrörelser.
[ Fredrik Wenell: Är verkligen troende så svåra att hantera? ]
