När Jesus kallade sin kyrka att samlas var det en gåva till oss alla, en gåva med vilken följde ett löfte: Att när vi samlas i Jesu namn så är Han mitt ibland oss. Därför kan vi inte låta bli att samlas. Till gudstjänst, vid nattvardsbordet, för att höra Guds Ord.
Att samlas – som den brokiga skara människor kyrkan utgör – kan vara obekvämt, men det är Jesus som utväljer sin församling, inte vi.
Vi samlas inte kring en ideologi, inte kring flyktiga idéer och partiprogram, inte kring underhållning och mentala övningar eller ens kring ett gemensamt intresse. Vi samlas kring Jesus Kristus, vår Herre – Kyrkans Herre.
Vi samlas kring Kyrkans bekännelse genom tvåtusen år, kring Kyrkans apostoliska och evangeliska tro. Vi samlas inför den Helige Treenige Guden som blivit människa i Jesus Kristus och som genom sin död och uppståndelse kommit med försoning till oss.
När detta fokus blir tydligt i församlingen och gudstjänstlivet, när förnimmelsen av det heliga får prägla liturgi och förkunnelse, då blir det som en magnet för såväl sökare som medvetet kristna. Då händer någonting.
Om vi skäms för vår tro och bekännelse till Jesus Kristus anar omgivningen detta och blir ointresserad. Frimodighet, men också ödmjukhet, drar människor in i en församling. För vi samlas djupast sett för att vi inte kan låta bli. Vi måste dit för Gud ropar genom sin Ande våra namn – ropar: Kom, kom.
En församling blir levande när vi delar detta kristusliv med varandra. Ödmjuka inför varandra och beroende av Hans nåd. Det är ju “syndare och publikaner” som Jesus i alla tider har samlat omkring sig.
Rent praktiskt behöver varje församling i Svenska kyrkan goda präster som är beredda att under lång tid vara i och leva med dem som samlas. Präster som skapar kontinuitet, öppnar för själavård och relaterar till den lokala omgivningen. Men inte bara präster utan goda medarbetare i personalen, frivilliga, förtroendevalda och de som bara kommer.
Det går att vända negativa trender i en sekulariserad omgivning. Jag har själv sett det och varit med i en sådan process. Men om vi ängslas för att inte vara tillräckligt anpassade och korrekta, så finns ingenting att upptäcka. Om det som predikas eller som tycks och tänks är vad som kan höras eller läsas på bloggar, ledarsidor, partiprogram och i åsiktsoffor, så är det inte evangelium utan någonting annat. Och då bryr sig ingen.
Människans livsfrågor är och har varit desamma i alla tider. Därför är Jesus alltid aktuell. För hos honom ser vi liv, inte död. Uppståndelse, inte förgänglighet. Hopp, inte förtvivlan. Nåd, inte oförsonlighet. Kärlek, inte likgiltighet. Försoning, inte fördömande. Närvaro, inte ensamhet. Frid, inte ängslan.
Det finns ett rop därute – ett rop bland längtande, sökande människor – efter Gud. Efter den Gud som uppenbarat sig i Jesus Kristus.
Vår kallelse som kyrka är att ropa till de ropande: Kom, kom! Också du är sökt, kallad, älskad, benådad.
BERTH LÖNDAHL, kyrkoherde emeritus, ledamot i kyrkomötet och kyrkostyrelsen för Frimodig kyrka
