Sara Dahlberg hamnade i ”fel” sällskap som ung och kom på glid i tillvaron. Men hon följde med föräldrarna till kyrkan och i tonåren tog hon beslutet att leva för Jesus. En kamrat utmanade henne och sa att om Gud bara gjorde ett under så skulle minsann hon också börja tro på honom. Hon ville se att det började regna någonstans i Afrika där det aldrig brukar göra det.
Dagen efter var det stora nyheter i media om att det hade regnat i ett område i Mocambique där det inte hade regnat på 17 år, utbrister Sara.
En tid hade Sara allt hon drömt om men fem år senare var tillvaron som förbytt. På arbetsplatsen blev hon utsatt för en mardrömslik mobbning och hennes livs kärlek dog under tragiska omständigheter. Det gick så långt att Sara planerade att ta sitt liv. En helg sa hon till Gud: ”Du har till söndag kväll på dig att visa att mitt liv är värt att leva.” Under en gudstjänst fick hon förbön av en person.
Han blev plötsligt blixtstilla och sa: ”Du har bestämt dig för att ta ditt liv om inte jag talar till dig. Jag vet vad du går igenom och jag är med dig, jag har en framtid för dig!”, säger Sara.
När hon fick tumörer i båda brösten bad människor i hennes för situationen. Precis innan operationen gjorde kirurgen ett ultraljud på henne igen. Då sa han: ”Vad gör du här? Det finns ingenting att göra för mig!”
Tumörerna var helt borta och det fanns ingenting kvar, berättar Sara.
Så småningom kom hon i kontakt med Frälsningsarmén och år 2010 invigdes hon till frälsningssoldat. Det var ett riktigt stort ögonblick för Sara som hörde Gud viska: ”Om du tycker detta är stort så vänta tills du blir officer.” År 2013 var Sara på en kvinnokonferens i Norge. Då hon kände en viss osäkerhet kring officerskapet så sa hon till Gud: ”Om det är dags nu så låt någon komma och säga det till mig innan den här helgen är slut.” Samma kväll samtalade Sara mycket med en kvinna som förmiddagen därpå frågade Sara om hon möjligen hade funderat på att bli officer. Men så rättade hon sig: ”Nej, jag ska säga så här: Du ska bli officer och du ska söka nu!”
Jag kände verkligen att oj, hur ska det här gå? Fast jag vet ju att den Gud kallar den rustar han. Men jag sa till honom att jag inte kommer att klara det i egen kraft utan att han måste vara med mig i det och det har han verkligen varit också, avslutar Sara.
Teresia Jansson
