Tomas Sjödin

Vinterprat-aktuella Tomas Sjödin om hur han som 18-åring golvades av Sven Lidmans språk.

Den som har något verkligt viktigt att säga kan sänka rösten, skriver Tomas Sjödin.

Tomas Sjödin: Något i det oavlönade gömmer en hemlighet som stavas livskvalitet.

Jag tror att det ligger drivor av ogråten gråt vid ytterdörrarna till våra kyrkor, skriver Tomas Sjödin i en kulturessä.

Man behöver inte skrika och använda starka ord för att nå fram. Det övertydliga är en brist på förtroende, skriver Tomas Sjödin som ny krönikör i Dagen.

Det må vara smärtsamt, det må vara rannsakande men det är som att komma hem. Vi vet att vi är ämnade för något mer, ämnade för något större.

Jag trivs med aftonmänniskorna och med gryningsfolket, de som vågar leva i det motstridiga, som inte förnekar mörkret men heller inte bortförklarar glädjen.

Om man upplevt det man talar om och är djupt förankrad i sitt budskap behöver man inte tala i versaler och fettext.

I vanlig ordning är det omgivningen som står för begränsningen, inte Gud.

Om det känns som om hjärtats mailbox är full, så tror jag att man gör klokt i att välja fördjupningen.

Morgonen efter trädfällningen stannande min livskamrat plötsligt på gången framför mig, sträckte på sig och drog ett djupt andetag: “Känner du?” ropade hon. “Vilken rymd!”

Med risk att låta mer bakåtsträvande än jag är säger jag att jag tycker detta är jobbigt.

Vore den människan lycklig som efter ett långt liv kunde pricka av sina infriade förväntningar och på sin gravsten hugga in: ”Det blev som jag hade tänkt”?